Jag har av Livet ålagts uppgiften som kulturarbetare, att vara någon som sköter uppgiften att odla och sprida glädje och kärlek i världen. att uppsöka och skapa former och sammanhang för sådant.

När man ska göra något, vad som helst, och undrar var man ska börja, är det ofta ett bra alternativ att börja där man är, har jag funnit. Så jag ville göra något där jag bor. Tillsammans med människor som också bor här.

I villaområdet mittemot höghusområdet där jag bor sitter det tätt med skyltar om Grannsamverkan Mot Brott. Man samlas regelbundet för att tala med sina grannar om brottslighet, skurkar och hur man skyddar sig mot onda element som försöker ta ifrån en ens grejer.

En bra princip som jag försöker tillämpa så ofta jag kan är att fokusera på det jag vill se hellre än på det jag inte vill se. Att vara emot något är liksom inte samma sak som att vara för något. Tänk om man finge träffa sina grannar och ägna sig åt sånt man vill ägna sig åt istället för att ägna sig åt sånt som man inte vill ägna sig åt?

Så kom det sig att jag startade projektet Grannsamverkan för Glädje.

Nu har vi hållit på ett tag. Vi samlas var tredje vecka, och så bidrar den som vill med det den vill. Vi har haft allsång, bildvisningar, biokväll, högläsning. Hembakt bröd, tårta, skratt och massor av vänlighet. Det är SÅ roligt!

Jag vill med detta blogginlägg inbjuda dig att läsa mer om projektet, att inspireras, sprida idén och kanske göra något liknande.

Här är länken till projektets hemsida:

www.jannika.se/grannsam

och här kan du läsa mer om tankarna bakom:

www.jannika.se/grannsam/bakgrund

(bilden kommer från humanityhealing.org.
Fotografen och personerna på bilden är för mig okända medmänniskor.)

Vänner.

Dessa änglar i mitt liv.
Dessa människor som gör att jag ändå orkar leva.

Du fanns där. Du rörde vid min själ. Du lät mig röra vid din.
Du lyssnade. Inte för att vinna någon fördel, utan för att du ville det. Ville låta dig beröras, ville se som det På Riktigt var.
Du ville mig väl. Du var där när det var alldeles alldeles nattsvart, när all kraft gick åt till att orka ett enda steg till. Och du var där när det var ljust och lätt, när själen dansade och jublade och skapade.

Att få vara vän. Att få känna värmen och kärleken flöda i mitt hjärta. Att få känna glädjen som väcks när jag ser dig. Att få göra något för dig som gör ditt liv lättare, vackrare, eller ibland bara lite mindre outhärdligt. Att få utöva och praktisera välvilja, uppleva hur den växer av att uttryckas, som en muskel som växer av träning.

Du lämnar kvar vackra bilder, som jag samlar i mitt inre fotoalbum.

När vi möts i korridoren, skiner upp när vi får syn på varandra, breder ut armarna och börjar gå mot varandra. Hur hela korridoren liksom lyser av den glädje vi känner när vi ser varandra.
När vi släpar bråte i vårsolen, den ena gamla plankan efter den andra, ryggarna värker, svetten rinner, högen växer, och så eldar vi, bränner det gamla, uttjänta, ger plats åt det nya, spirande – när jag hälsar på några veckor senare växer där gräs och blommor, och du har en hammock istället för de gamla plankorna.
När jag ringer och knappt kan prata för gråten som aldrig vill ta slut, och du lyssnar, du kommer till mig, du har med dig mat, du är bredvid mig, och jag anar plötsligt att livet kanske är möjligt ändå.
När jag ringer och vi bara skrattar tillsammans. Skrattar åt miraklet att få finnas i varandras liv, åt livet som inte är som det borde vara, åt märkvärdiga, kreativa lösningar på märkvärdiga, kreativitetsbefrämjande problem.
När vi sitter tillsammans på en solvarm klippa vid havet, lyssnar på vågskvalp och måsskrik, jag har tagit med kaffe och du har bakat en kaka, och allting är precis fulländat och jag håller på att sprängas av tacksamhet.

Och så vi som bara avstod från att göra illa fastän vi hade haft våra skäl. Som lämnade varandra ifred, fria att leva och låta leva. Vi som släppte och gick vidare, önskande varandra allt gott, bara inte just här.
Vi som bara möttes alldeles flyktigt, ett leende på posten, en dörr som hölls upp, några vänliga ord i trappen, ett ögonblick som blev förgyllt.
Vi som möttes i mitt arbete, vi som tillsammans kämpat för att göra duschen till en ljuvlighet, lunchen till en högtidsstund och blöjbytet värdigt. Vi som tillsammans suttit ner och låtit musiken omsluta oss, dra oss med sig och ge våra själar luft under vingarna.
Vi som samlades till fest, hjälptes åt med mat och praktiska arrangemang, satt ner tillsammans och tittade på hemsidan, såg, lyssnade, tog in, med intresse, nyfikenhet, tålamod.
Alla vi som är med och skapar livets dans, skapar verkligheten, här och nu.

Vänner.

Änglar.

TACK!!!!!!!