Man talar om hur fort allting går nuförtiden. Men jag kan ej se att människan numera kommer snabbare till mänskliga mål.

Evert Taube i ett brev 1937

Jag jobbar vidare med mitt Taube-program. Ju mer jag läser, desto mer fascinerad blir jag.

1937 skrev han det! Om teknikens löfte om att allt kan bli snabbare och lättare och effektivare i all oändlighet, och så den egna erfarenheten att vara Människa.

För visst är det så: vi kan inte tänka snabbare bara för att våra datorer blir snabbare. Vi kan inte kommunicera snabbare eller mer på en gång bara för att det är tekniskt möjligt, mänsklig närvaro kan inte effektiviseras.

Det finns tekniska möjligheter att när som helst, var som helst, dygnet runt, chatta med vännerna på facebook, följa alla på twitter, svara punktligt på alla mail, boka tid på verkstan över nätet, ringa gamla mamma, svara i den andra telefonen (och så sköta jobbet, barnen och disken). Tekniska möjligheter – men mänskliga? Stunden med den älskade vid köksbordet, den som inte uppstår därför att det plingar till eller ringer i någon apparat, hur blir det med den?

Går det verkligen snabbare och smidigare att sköta alla bankärenden själv på nätet, om man räknar in den tid (och adrenalin) som går åt när programmet, uppkopplingen, routern, internetleverantören, dosan, gränssnittet eller datorn hakar upp sig? Och hur blir det med glädjen och medmänskligheten, när allt fler situationer där människor förut hade chansen att byta ett leende och ett vänligt ord, ersätts av pinkoder och lösenord, kreditkortsnummer, ocrnummer och användarid (som vi sitter hemma i soffan och knappar in, innan vi hastar iväg till gymet för att få motion…)

Information information information – men kunskap? Klarhet? Visdom?

Twitter, Linkedin och Google+ – men riktiga Möten? Intresserat lyssnande? Utbyte, växande?

Accellererande förväntningar, saker som Ska Fungera och så ständiga klagomål - men skönheten? Själens musik? Andens flykt högt över det alldagligt grå?

Vår mänskliga valmöjlighet, vår frihet att skapa (berättelserna om) våra liv, att välja förhållningssätt till det vi möter, att välja fokus, välja vad vi vill låta vara viktigt i våra liv?

Större, bättre, dyrare – men skönheten i det som är?

* * *

Härom veckan hamnade jag av en slump på en utställning på Multeum i Strängnäs: ”Fest och protest på gator och torg”. Där fanns en whiteboardtavla där man fick skriva budskap man ville framföra. Någon hade skrivit: ”NY IDROTTSHALL!” Och någon annan: ”FLER CYKELBANOR!”
Jag tittade på tavlan. Större. Bättre. Dyrare. Ja, fast…

Min hand tog pennan, mina fötter klättrade upp på en pall, och jag fann mig själv skrivande:

FOLKRÖRELSEN FÖR GLÄDJE OCH GENEROSITET

Lite förvånad betraktade jag min plakattext. Wow! Den folkrörelsen vill ju jag vara med i!

Så nu är jag på utkik efter sammanhang där jag och mitt plakat kunde ha en naturlig plats. Ett demonstrationståg och folkfest för glädjen, klokheten, skönheten, sanningen, skrattet, vänligheten och Livet Självt.

I täten går Evert Taube.

- Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
- Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

 

 

Här där jag sitter i mitt soffhörn avundas jag inte de personer som hade uppgiften att leva mycket nära Evert Taube. Men jag är oerhört tacksam att de gjorde det, och att han gick sin väg. Det mesta av det som skapas, skapas knappast för att det nu inte fanns något annat att syssla med, utan för att den som skapar drivs av en inre skaparkraft som bara Måste komma till uttryck.

Det som slår mig allra mest är i vilken grad Taube gjorde skönheten, livsglädjen och möjligheten att skapa till en uppgift och huvudsak i tillvaron. Hela tiden handlar det om det – han ser något, upplever något, och så klär han det i en dräkt av konstnärlighet (ord, bild, musik) som gör att det framstår som… Vackert. Spännande. Något att vara stolt över. Något man ser med goda ögon. Något man gärna tar till sig, gör till sitt.

Den poetiska distansen, brukar jag kalla det här i mitt eget liv. Möjligheten att backa undan ett tag från händelsernas ström, välja fokus, söka skönheten, komiken, ömheten, eller lärdomen, i det som sker. Hur också svåra upplevelser kan bli vackra när man klär dem i en dräkt av konstnärlighet. Hur den här poetiska distansen kan hjälpa oss att försonas också med det som är svårt.

Taube hade en sådan klar bild av vad hans konst (och han själv) var till för. Egentligen, vad själva verkligheten var till för: att bli till poesi. Att förädlas av den mänskliga anden till något som lyfter oss.

Han tog starkt avstånd från motsatsen till detta, var arg på ”modernare” poeter som gjorde en huvudsak av motsatsen, att grotta sig i det längsta, fulaste. I en av sina böcker (‘Mina damer och herrar’ 1919) skriver Taube en parodi på den sortens dikt, ”en exponent för pesten i hjärnorna” beskriver han den i ett brev till förlaget. Det är romanfiguren Svän Järtblad vars ”nya succé En vandrares sång till blommor under stjärnorna” lyder såhär:

Käringaset gav mig filen.
Lyser du måne,
gröna vidriga måne?
Filspånet föll,
järndagg!
/…/
Svarta blodfläck på
vidrigt smutsiga filten.
Visste du livet?
Aslukt,
väckte du sången?

Så kan man välja att se på verkligheten. Eller också kan man välja ett annat förhållningssätt. Det som vi känner från visorna.

Och vet ni, allesammans: Jag tycker Evert Taube har Väldigt Rätt! Det är vår mänskliga uppgift, andens uppgift, att söka det sköna, att sträva efter att lyfta oss. Att glädjas åt, njuta och tacka för allt det vi har fått.

Här lever vi i ett av världens rikaste, renaste, vackraste, rättvisaste, friaste länder – Låt oss Glädjas! Låt oss tona ner det här ständiga sysslandet med fel, fulhet, elände och smutsiga filtar, åtminstone för en stund. Låt oss tvätta våra filtar om vi måste, eller helt enkelt göra oss av med dem, låt oss göra plats för GLÄDJEN över allt det fantastiska vi har fått!