Det var såhär: Joakim hade länge känt sig obekväm med all fullgod mat som slängs istället för att ätas. ”Matsvinnet”, som det kallas i massmedia. Den mat som blir över i butikerna, till exempel. Det kan handla om varor som precis passerat bäst-före-datum utan att vara ett dugg dåliga. Ett nät med äpplen där ett av äpplena blivit lite skrynkligt. Dagsfärskt bröd vid dagens slut. En konservburk som tappat etiketten.

Sådan mat slängs dagligen i jättestora mängder. Butikerna insisterar i allmänhet på att slänga den istället för att t.ex. ge bort den eller sälja den billigare, främst för att inte sänka sina vinster eller dra till sig oönskade personer vid dagens slut.

Och inte nog med det. Det är inte heller tillåtet att ta fullt ätlig mat som butiken har slängt – soporna ägs av butiken och får inte ätas av hungriga.

Mot detta reagerade Joakim (och många med honom). Och började dumpstra, dvs ta vara på sådan mat.

Han gick också runt och pratade med butiksägare och föreslog dem att få ta vara på maten istället för att den skulle slängas. I de flesta fall fick han nej. Men så var det den här Handlaren.

Handlaren (som i verkligheten heter något annat…) hade också funderat på det där. Våndats. Längtat efter en lösning. Och så dök Joakim upp. Välstädad småbarnsförälder, molekylärbiolog, artig och omtänksam, inga hotelser, spyor eller kanyler.

Så Joakim och Handlaren har nu en överenskommelse: När det finns mat över, som går utmärkt att äta men inte att sälja, då hör Handlaren av sig till Joakim. Då tar Joakim sin pirra och hämtar maten, ofta fyra fem banankartonger med allt från frukt och grönt till bröd och kaffe. Den räcker till hans familj, till många av hans vänner och till en kyrka med soppkök för hemlösa.

För detta är Joakim naturligtvis mycket tacksam. Därför ville han göra något gott för Handlaren i gengäld. Så han pratade med sin vän Annelie, som är jätteduktig på att baka tårtor. Efter att ha klurat på saken tillsammans skapade Annelie en helt enastående tårta till butikens personal. En vacker vit prinsesstårta, krönt med en banankartong innehållande pyttesmå ätbara ljuvligheter – i marsipan! Det är lätt att föreställa sig personalgruppens miner när tårtan överräcktes och småningom avnjöts tillsammans.

Jag älskar den här berättelsen. Det är en historia som visar på vår mänskliga maktfullhet.

Joakim, hans förtroende för människans inneboende godhet, hans sökande efter kärleksfulla lösningar istället för konflikt.

Handlaren, som genom sitt val visar att inte heller den som vinner på systemet behöver göra sig till dess fånge, det är fullt möjligt att välja andra vägar än sista kronans princip.

Annelie, hennes kreativitet och öppenhet i sinnet. Hur det kan bli när vi människor frågar oss: Vad kan just jag bidra med till en bättre värld, hur kan jag uttrycka min glädje och tacksamhet över allt jag fått.

Men vinsten då?

Själv blev jag så inspirerad av den här historien att jag bad att få veta vilken butik det gällde. Sedan gick jag dit med ett tackbrev, och numera förlägger jag så mycket jag kan av mitt vanliga handlande för min fempersoners familj dit.

Så kan det gå. När människor Väljer.

Länk till Joakims egen blogg: Trulpens Lilla Gröna

Och här kan du läsa Joakims egen berättelse om just detta: Dumpstring 2.0

Jag har av Livet ålagts uppgiften som kulturarbetare, att vara någon som sköter uppgiften att odla och sprida glädje och kärlek i världen. att uppsöka och skapa former och sammanhang för sådant.

När man ska göra något, vad som helst, och undrar var man ska börja, är det ofta ett bra alternativ att börja där man är, har jag funnit. Så jag ville göra något där jag bor. Tillsammans med människor som också bor här.

I villaområdet mittemot höghusområdet där jag bor sitter det tätt med skyltar om Grannsamverkan Mot Brott. Man samlas regelbundet för att tala med sina grannar om brottslighet, skurkar och hur man skyddar sig mot onda element som försöker ta ifrån en ens grejer.

En bra princip som jag försöker tillämpa så ofta jag kan är att fokusera på det jag vill se hellre än på det jag inte vill se. Att vara emot något är liksom inte samma sak som att vara för något. Tänk om man finge träffa sina grannar och ägna sig åt sånt man vill ägna sig åt istället för att ägna sig åt sånt som man inte vill ägna sig åt?

Så kom det sig att jag startade projektet Grannsamverkan för Glädje.

Nu har vi hållit på ett tag. Vi samlas var tredje vecka, och så bidrar den som vill med det den vill. Vi har haft allsång, bildvisningar, biokväll, högläsning. Hembakt bröd, tårta, skratt och massor av vänlighet. Det är SÅ roligt!

Jag vill med detta blogginlägg inbjuda dig att läsa mer om projektet, att inspireras, sprida idén och kanske göra något liknande.

Här är länken till projektets hemsida:

www.jannika.se/grannsam

och här kan du läsa mer om tankarna bakom:

www.jannika.se/grannsam/bakgrund

Bland annat har det börjat förekomma ett nytt fenomen i mitt liv: från olika håll får jag länkar till filmer som folk har lagt ut gratis, som handlar om hur vi kan skapa en bättre värld. Långa, ambitiösa, välgjorda filmer av kloka människor som måste ha lagt ner ofantliga mängder tid och resurser på att skapa dessa filmer. Jag är förbluffad. Och så tacksam! Och omskakad i mitt tankesystem. Och hoppfull.

Den första filmen som kom till mig, via en person som jag precis blivit bekant med tack vare mitt sökande, var en film som heter Thrive (blomstra). Jag såg den, och sedan… sedan…

… visste jag inte vad jag skulle göra eller säga. Den lämnade mig liksom alldeles utan ord. Den… passar inte till min bakgrund. Ingenting av det jag lärt och läst och studerat gick att använda i mötet med denna film. Jag vet ingenting som skulle tala emot det som påstås, men jag har inte heller kunskapen och tankeverktygen för att analysera sådana påståenden.

Det enda som min kulturella repertoar har att säga om saken är detta: Du skall ICKE ägna dig åt sådant flum!!!!! (Och det säger den desto högre…)

Och ändå… kände jag liksom igen (nästan) alltihop som Sant. Sådär som det kan vara när precis Alla säger att det är på ett visst sätt, och man tittar sig omkring och det stämmer inte. För mig brukar det då infinna sig en massa obehagliga, obekväma frågor, frågor som skaver och gör ont: Om det är sådär som du säger, hur kommer det sig då att… Hur hänger det ihop med… Men här står det att… Frågor som får andra människor att besvärat skruva på sig, som så ofta gjort det så Tyst omkring mig. Som gjorde att jag var tvungen att bryta upp. Men snälla vän, inte kan du nu säga så. Du borde inte fundera så mycket.

Den här filmen Thrive. Jag såg den, och det blev alldeles tyst inom mig. Jag kände att den träffade något oerhört centralt i mig, i min världsbild, i saker jag sett och undrat över och inte kunnat få något sammanhang i. Om det är sådär, då faller så många bitar på plats. Då förstår jag plötsligt det jag ser.

En annan känsla som fyllde mig var… hopp. Det tyckte jag var så konstigt, den här filmens världsbild är ingen idyll, precis. Ändå lämnar den mig fylld av hopp, inte hopplöshet. Man kan handskas med saker som är för jävliga om man bara är tillåten att se dem som de är.

Efter den har det kommit flera, jag har tänkt börja samla länkarna på jannika.se. Jag vet ännu inte exakt vad allt detta ska få för innebörd för mig, men det känns som att jag är på väg igenom något slags transformation, av något slag.

Det vore jätteroligt om du ville se den, och berätta för mig hur den landar hos dig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro!

Själv blir jag lite trött av sådana här debatter och lagförslag. Allt detta engagemang i hur andra människor borde leva sina liv. Varför kan de inte helt enkelt nöja sig med att leva sina egna?

Som gammal långtidsammande trebarnsmamma känner jag argumenten utan och innan:

”Biologisterna”:
”Brösten, tillgången till spädbarnets bästa näring, sitter ju ändå på kvinnan!”

mot

”Feministerna”:
”Det är taskigt och skuldbeläggande att säga så, för vad händer då med valfriheten!”

Voilà, kriget kan börja!

Om man lyssnar noga handlar debatten kanske egentligen inte så mycket om själva ammandet, som om skuldkänslorna.
Vad händer med valfriheten? Kanske är det just det som alltsammans handlar om egentligen: Vad händer med min valfrihet och mina möjligheter ifall någon påpekar ett för mig obekvämt faktum?
Kanske är det så att en central del i att vara förälder (och människa!) är just att lära sig handskas konstruktivt med sina skuldkänslor?

* * *

Att det är kvinnan som föder barn, och att bröstmjölk är den absolut bästa näringen för spädbarn, är väl egentligen inga kontroversiella fakta. Frågan är faktiskt inte huruvida bröstmjölk är bäst. Frågan är vad vi gör med denna kunskap.

Ska vi gå runt och dänga den i huvudet på utschasade småbarnsmammor? Ska vi ta den till intäkt för att tvinga alla människor att handla på ett visst sätt oavsett personliga omständigheter?
Eller ska vi tvärtom mörka den så att ingen ska behöva få dåligt samvete? Bör man verkligen förebygga skuldkänslor genom att undanhålla människor fakta?

Vem bär ansvaret för mina skuldkänslor? Fyller skuldkänslor någon funktion?

* * *

För mig personligen har det råkat vara så att amning inte varit något problem. Jag ville amma, jag ammade och så var det liksom inte mer med det. Jag har istället haft gott om andra problem: brist på pengar, brist på energi, brist på nätverk. Och en rent förfärande brist på intresse för matlagning, som gett mig svåra skuldkänslor under hela barnens uppväxt.

Jag har många duktiga vänner som lagar god, näringsriktig, ekologisk mat till sina barn. Jag är absolut övertygad om att sådan mat är den bästa, för barn, för vuxna, för miljön, för djuren, för framtiden och för moralen. Ändå har vi inte haft sådan mat särskilt ofta. Jag har inte räckt till. Under min tid som ensamförälder hade jag inte råd. (Jag skulle naturligtvis ha haft råd om jag prioriterat det, men det gjorde jag inte.) Nu är jag inte ens ensamförälder längre, det är inte ett dugg synd om mig, nu är det bara det att jag avskyr matlagning. Och att jag, hur jag än försöker, blir arg och otrevlig när folk säger bläää till maten jag stått och lagt ned möda på. Så visst, ibland får barnen sån där bra mat, men alltför ofta får de istället Mamma Scans Färdiglagade köttbullar.

Det är naturligtvis inte bra. Det är inte den bästa näring ett barn kan få. Men många gånger har det nog varit det bästa mina barn har kunnat få. Och det är gott nog. Jag får acceptera och leva med mitt dåliga samvete i den här frågan.

Jag tror inte att det är någon lösning på mitt problem att mörklägga kunskap om god mat eller att vi alla låtsas att Mamma Scans Köttbullar är Precis lika bra. Det är de inte, och jag får leva med det. Det är min uppgift, som förälder och som Människa, att göra mitt bästa och sedan acceptera och godta mig själv, med just mina styrkor och begränsningar. Just jag ammade mycket och länge, men serverar alltför ofta Mamma Scans köttbullar, och det är vackert så. Någon annan ammade inte men serverar bättre mat, eller har större tålamod, eller har råd att låta barnen resa. Det är också vackert!

Vi är, lyckligtvis, alla olika. Mamma Scans köttbullar är definitivt inte det bästa för barn, men jag vill hävda att det finns dagar, situationer, omständigheter under vilka Mamma Scans köttbullar är det absolut bästa för ett visst konkret barn. Ja, när ekologisk böngryta istället faktiskt hade varit rena katastrofen!

* * *

Så. Vad händer med valfriheten om vi påpekar att brösten sitter på kvinnan? Den har vi kvar! På gott och ont. (Mest på gott, faktiskt, för brösten sitter ju oftast kvar, dom också, oavsett vad folk säger och tycker…)

Vet ni, när jag tänker efter så undrar jag om inte det bästa för barnen är just föräldrar som med öppna ögon söker det bästa, men som samtidigt vågar stå för att de inte är perfekta. Jag tror inte det är bra för människor att växa upp i tron att man måste vara perfekt.

Dessutom är det min övertygelse att det bästa för människor (däribland barn!) är att öva sig i att uppmärksamma sånt som är bra. Det är lättare att leva, älska och göra framsteg utifrån glädje och stolthet.

Jag till exempel köper ofta ekologiska ägg!

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.

(bilden kommer från humanityhealing.org.
Fotografen och personerna på bilden är för mig okända medmänniskor.)

Vänner.

Dessa änglar i mitt liv.
Dessa människor som gör att jag ändå orkar leva.

Du fanns där. Du rörde vid min själ. Du lät mig röra vid din.
Du lyssnade. Inte för att vinna någon fördel, utan för att du ville det. Ville låta dig beröras, ville se som det På Riktigt var.
Du ville mig väl. Du var där när det var alldeles alldeles nattsvart, när all kraft gick åt till att orka ett enda steg till. Och du var där när det var ljust och lätt, när själen dansade och jublade och skapade.

Att få vara vän. Att få känna värmen och kärleken flöda i mitt hjärta. Att få känna glädjen som väcks när jag ser dig. Att få göra något för dig som gör ditt liv lättare, vackrare, eller ibland bara lite mindre outhärdligt. Att få utöva och praktisera välvilja, uppleva hur den växer av att uttryckas, som en muskel som växer av träning.

Du lämnar kvar vackra bilder, som jag samlar i mitt inre fotoalbum.

När vi möts i korridoren, skiner upp när vi får syn på varandra, breder ut armarna och börjar gå mot varandra. Hur hela korridoren liksom lyser av den glädje vi känner när vi ser varandra.
När vi släpar bråte i vårsolen, den ena gamla plankan efter den andra, ryggarna värker, svetten rinner, högen växer, och så eldar vi, bränner det gamla, uttjänta, ger plats åt det nya, spirande – när jag hälsar på några veckor senare växer där gräs och blommor, och du har en hammock istället för de gamla plankorna.
När jag ringer och knappt kan prata för gråten som aldrig vill ta slut, och du lyssnar, du kommer till mig, du har med dig mat, du är bredvid mig, och jag anar plötsligt att livet kanske är möjligt ändå.
När jag ringer och vi bara skrattar tillsammans. Skrattar åt miraklet att få finnas i varandras liv, åt livet som inte är som det borde vara, åt märkvärdiga, kreativa lösningar på märkvärdiga, kreativitetsbefrämjande problem.
När vi sitter tillsammans på en solvarm klippa vid havet, lyssnar på vågskvalp och måsskrik, jag har tagit med kaffe och du har bakat en kaka, och allting är precis fulländat och jag håller på att sprängas av tacksamhet.

Och så vi som bara avstod från att göra illa fastän vi hade haft våra skäl. Som lämnade varandra ifred, fria att leva och låta leva. Vi som släppte och gick vidare, önskande varandra allt gott, bara inte just här.
Vi som bara möttes alldeles flyktigt, ett leende på posten, en dörr som hölls upp, några vänliga ord i trappen, ett ögonblick som blev förgyllt.
Vi som möttes i mitt arbete, vi som tillsammans kämpat för att göra duschen till en ljuvlighet, lunchen till en högtidsstund och blöjbytet värdigt. Vi som tillsammans suttit ner och låtit musiken omsluta oss, dra oss med sig och ge våra själar luft under vingarna.
Vi som samlades till fest, hjälptes åt med mat och praktiska arrangemang, satt ner tillsammans och tittade på hemsidan, såg, lyssnade, tog in, med intresse, nyfikenhet, tålamod.
Alla vi som är med och skapar livets dans, skapar verkligheten, här och nu.

Vänner.

Änglar.

TACK!!!!!!!

Av dem som försöker

är det inte alla som lyckas.

Men av dem som lyckas

är 100% sådana som har försökt.

Hej, du som händelsevis ramlat in här!

Välkommen till min tomt!

Här, på adressen jannika.se, ska jag bygga mitt livsverk.

Jag har i 46 år sysslat med att samla byggstenar: ta reda på hur man hittar, känner igen, bygger och skapar glädje, kärlek, ärlighet, respekt, förlåtelse, upprättelse, vardagslycka, lekfullhet och goda cirklar. På den här sidan vill jag dela med mig av frukterna av mitt sökande.

Där jag kommer ifrån fanns just inte så mycket sådant. Väldigt länge strävade jag efter dessa ting utan att alls ha sett dem. Anade bara att de borde kunna finnas. Lärde känna dem i visor, romaner, religioner. Tänkte trotsigt: Ok. Ni säger att det där är bara utopier. Ni säger att människor är inte sådana. Ni ser ner på mig för att jag inte samlat på pengar och status istället, och tänker att ni inte behöver ta mig på allvar. Det gör inget. De här sakerna är vad som intresserar mig, och de är vad jag tänker sträva mot. Det får visa sig, om människor inte är sådana. Jag är också en människa.

Idag vet jag: människor kan visst vara sådana. Om vi väljer det. Att välja glädje, ärlighet, respekt, förlåtelse, också när det blåser snålt – det är den största andliga uppgift en människa kan ta på sig. Det är inte lätt – men det är inte heller omöjligt. Om sådana val vill jag berätta.

Alla stora byggprojekt börjar genom att två saker möts: stora drömmar och små konkreta spadtag. När man tar sitt första spadtag så står där ännu inget hus. Och om man inte tar sitt första spadtag så kommer där heller inte att stå något hus.

Så. Jag har tagit mina första spadtag! Jag har skaffat ett Liv att berätta om, ett domännamn och ett webbhotell. Nu väntar kurs i WordPress på vuxenskolan.

Jag vet inte vad slutresultatet kommer att bli. Men detta vet jag:

Av dem som försöker är det inte alla som lyckas. Men av dem som lyckas är 100% sådana som har försökt.

Välkommen att titta förbi här ibland och se hur det går med bygget! Kanske får jag bjuda på lite hembakt hopp och en kopp inspiration?