Det var såhär: Joakim hade länge känt sig obekväm med all fullgod mat som slängs istället för att ätas. ”Matsvinnet”, som det kallas i massmedia. Den mat som blir över i butikerna, till exempel. Det kan handla om varor som precis passerat bäst-före-datum utan att vara ett dugg dåliga. Ett nät med äpplen där ett av äpplena blivit lite skrynkligt. Dagsfärskt bröd vid dagens slut. En konservburk som tappat etiketten.

Sådan mat slängs dagligen i jättestora mängder. Butikerna insisterar i allmänhet på att slänga den istället för att t.ex. ge bort den eller sälja den billigare, främst för att inte sänka sina vinster eller dra till sig oönskade personer vid dagens slut.

Och inte nog med det. Det är inte heller tillåtet att ta fullt ätlig mat som butiken har slängt – soporna ägs av butiken och får inte ätas av hungriga.

Mot detta reagerade Joakim (och många med honom). Och började dumpstra, dvs ta vara på sådan mat.

Han gick också runt och pratade med butiksägare och föreslog dem att få ta vara på maten istället för att den skulle slängas. I de flesta fall fick han nej. Men så var det den här Handlaren.

Handlaren (som i verkligheten heter något annat…) hade också funderat på det där. Våndats. Längtat efter en lösning. Och så dök Joakim upp. Välstädad småbarnsförälder, molekylärbiolog, artig och omtänksam, inga hotelser, spyor eller kanyler.

Så Joakim och Handlaren har nu en överenskommelse: När det finns mat över, som går utmärkt att äta men inte att sälja, då hör Handlaren av sig till Joakim. Då tar Joakim sin pirra och hämtar maten, ofta fyra fem banankartonger med allt från frukt och grönt till bröd och kaffe. Den räcker till hans familj, till många av hans vänner och till en kyrka med soppkök för hemlösa.

För detta är Joakim naturligtvis mycket tacksam. Därför ville han göra något gott för Handlaren i gengäld. Så han pratade med sin vän Annelie, som är jätteduktig på att baka tårtor. Efter att ha klurat på saken tillsammans skapade Annelie en helt enastående tårta till butikens personal. En vacker vit prinsesstårta, krönt med en banankartong innehållande pyttesmå ätbara ljuvligheter – i marsipan! Det är lätt att föreställa sig personalgruppens miner när tårtan överräcktes och småningom avnjöts tillsammans.

Jag älskar den här berättelsen. Det är en historia som visar på vår mänskliga maktfullhet.

Joakim, hans förtroende för människans inneboende godhet, hans sökande efter kärleksfulla lösningar istället för konflikt.

Handlaren, som genom sitt val visar att inte heller den som vinner på systemet behöver göra sig till dess fånge, det är fullt möjligt att välja andra vägar än sista kronans princip.

Annelie, hennes kreativitet och öppenhet i sinnet. Hur det kan bli när vi människor frågar oss: Vad kan just jag bidra med till en bättre värld, hur kan jag uttrycka min glädje och tacksamhet över allt jag fått.

Men vinsten då?

Själv blev jag så inspirerad av den här historien att jag bad att få veta vilken butik det gällde. Sedan gick jag dit med ett tackbrev, och numera förlägger jag så mycket jag kan av mitt vanliga handlande för min fempersoners familj dit.

Så kan det gå. När människor Väljer.

Länk till Joakims egen blogg: Trulpens Lilla Gröna

Och här kan du läsa Joakims egen berättelse om just detta: Dumpstring 2.0

Här där jag sitter i mitt soffhörn avundas jag inte de personer som hade uppgiften att leva mycket nära Evert Taube. Men jag är oerhört tacksam att de gjorde det, och att han gick sin väg. Det mesta av det som skapas, skapas knappast för att det nu inte fanns något annat att syssla med, utan för att den som skapar drivs av en inre skaparkraft som bara Måste komma till uttryck.

Det som slår mig allra mest är i vilken grad Taube gjorde skönheten, livsglädjen och möjligheten att skapa till en uppgift och huvudsak i tillvaron. Hela tiden handlar det om det – han ser något, upplever något, och så klär han det i en dräkt av konstnärlighet (ord, bild, musik) som gör att det framstår som… Vackert. Spännande. Något att vara stolt över. Något man ser med goda ögon. Något man gärna tar till sig, gör till sitt.

Den poetiska distansen, brukar jag kalla det här i mitt eget liv. Möjligheten att backa undan ett tag från händelsernas ström, välja fokus, söka skönheten, komiken, ömheten, eller lärdomen, i det som sker. Hur också svåra upplevelser kan bli vackra när man klär dem i en dräkt av konstnärlighet. Hur den här poetiska distansen kan hjälpa oss att försonas också med det som är svårt.

Taube hade en sådan klar bild av vad hans konst (och han själv) var till för. Egentligen, vad själva verkligheten var till för: att bli till poesi. Att förädlas av den mänskliga anden till något som lyfter oss.

Han tog starkt avstånd från motsatsen till detta, var arg på ”modernare” poeter som gjorde en huvudsak av motsatsen, att grotta sig i det längsta, fulaste. I en av sina böcker (‘Mina damer och herrar’ 1919) skriver Taube en parodi på den sortens dikt, ”en exponent för pesten i hjärnorna” beskriver han den i ett brev till förlaget. Det är romanfiguren Svän Järtblad vars ”nya succé En vandrares sång till blommor under stjärnorna” lyder såhär:

Käringaset gav mig filen.
Lyser du måne,
gröna vidriga måne?
Filspånet föll,
järndagg!
/…/
Svarta blodfläck på
vidrigt smutsiga filten.
Visste du livet?
Aslukt,
väckte du sången?

Så kan man välja att se på verkligheten. Eller också kan man välja ett annat förhållningssätt. Det som vi känner från visorna.

Och vet ni, allesammans: Jag tycker Evert Taube har Väldigt Rätt! Det är vår mänskliga uppgift, andens uppgift, att söka det sköna, att sträva efter att lyfta oss. Att glädjas åt, njuta och tacka för allt det vi har fått.

Här lever vi i ett av världens rikaste, renaste, vackraste, rättvisaste, friaste länder – Låt oss Glädjas! Låt oss tona ner det här ständiga sysslandet med fel, fulhet, elände och smutsiga filtar, åtminstone för en stund. Låt oss tvätta våra filtar om vi måste, eller helt enkelt göra oss av med dem, låt oss göra plats för GLÄDJEN över allt det fantastiska vi har fått!

Ja men ja, vilken strålande idé! Det kan jag hålla med om! Det kan man alltid fråga: Vad är konst?

Konst, säger du, det är när någon blir upprörd. Ja! Vad enkelt allting blir! Konst, det är t.ex. om jag reser mig upp här från middagsbordet och börjar slå sönder dina saker? Eller för all del, kletar hundbajs i ett intrikat möster på ditt hallbord? Då blir du arg och upprörd, och då är det konst! Det förstår du väl? Eller, du kanske inte förstår dig på konst riktigt?

Betala själv? OK, inga problem. Jag lägger ett kuvert med några tusenlappar här på bordet bredvid hundbajset. Simsalabim, tvättäkta konst!

Egendomsrätt. Ja, det där är knepigt. Du förstår, jag ägde den där tunnelbanevagnen. Jag är en av dom som finansierade den genom våra skatter. En av dom som är stolt, glad och tacksam över att kunna sitta i den där vagnen som tar mig till mitt jobb varje morgon.
Precis, den går att sanera. Precis som ditt hallbord.

Nej men är du bög! Så trevligt! Då kan vi ju skapa stor konst direkt här till desserten! En enkel tårta bara, och varsågod och skär (du kan få välja själv vilken bit du ska ta). Tycker du inte om det? Du ser, konst på högsta nivå!

* * *

Nä. Du gör det för enkelt för dig. Bara för att ett svar på en fråga är enkelt så betyder det ju inte att det är ett bra svar. Det där du säger är lätt som en plätt. Det kräver ingenting av dig, mer än modet att förstöra och förpesta för andra människor. Hur svårt är det på en skala? Hur nyskapande eller kreativt?

Det var bara du som kom på att göra det? Haha, skulle inte tro det, vet du. Det vimlar av människor som är mycket arga för allt möjligt, och fulla av kreativa idéer om vad man skulle ha lust att göra. Konsten, den Stora Konsten, är att göra ett vettigt urval vad gäller vilka impulser man ska omsätta i praktisk handling!

* * *

Konst. Om du är intresserad av konst kanske du också är intresserad av att dela tankar och erfarenheter kring konst? (Fast i så fall måste du ta en liten paus i monologen.) Jag är också konstnär, ser du. Kanske inte en Stooor Konstnär, som du, utan en liten liten konstnär, knappt större än en vanlig människa, men dock konstnär.
Är du kanske det allra minsta nyfiken på hur jag definierar konst? (Faktiskt så var det ju du som föreslog att vi skulle fråga varandra om det.) Om du vill, om du är nyfiken, om du har plats i ditt hjärta för mer än en, så kan jag berätta hur jag tänker.

Jag tänker att konst är Möte. I en bemärkelse är vi alla konstnärer, en del är bara mer än andra intresserade, begåvade eller engagerade i att skapa dessa Möten. Konst, det är när någon kan visa mig något av världen på ett sådant sätt att jag växer och berikas en smula. Jag kanske ser något nytt, eller något gammalt på ett nytt sätt, eller jag kanske plötsligt blir uppmärksam på skönheten i något alldeles banalt och välbekant. Konst sätter mig i kontakt med något, inom mig eller utanför, lockar fram ett leende, en ny tanke, en förundran, eller en önskan att ta en ny väg, att engagera mig. Konst förvandlar grå vardag till färger, toner, idéer, ande.

Visa mig din vackra själ. Visa mig vad som rör sig inom dig. Berätta, öppet, ärligt, uppriktigt. Se om vi kan känna igen oss i varandra, eller om vi kan visa varandra något alldeles nytt.
Du behöver inte slå sönder saker eller göra människor förbannade eller illa berörda för att vi ska se dig. Kom här och sätt dig, och dela med mig belägenheten att vara Människa.