Det var såhär: Joakim hade länge känt sig obekväm med all fullgod mat som slängs istället för att ätas. ”Matsvinnet”, som det kallas i massmedia. Den mat som blir över i butikerna, till exempel. Det kan handla om varor som precis passerat bäst-före-datum utan att vara ett dugg dåliga. Ett nät med äpplen där ett av äpplena blivit lite skrynkligt. Dagsfärskt bröd vid dagens slut. En konservburk som tappat etiketten.

Sådan mat slängs dagligen i jättestora mängder. Butikerna insisterar i allmänhet på att slänga den istället för att t.ex. ge bort den eller sälja den billigare, främst för att inte sänka sina vinster eller dra till sig oönskade personer vid dagens slut.

Och inte nog med det. Det är inte heller tillåtet att ta fullt ätlig mat som butiken har slängt – soporna ägs av butiken och får inte ätas av hungriga.

Mot detta reagerade Joakim (och många med honom). Och började dumpstra, dvs ta vara på sådan mat.

Han gick också runt och pratade med butiksägare och föreslog dem att få ta vara på maten istället för att den skulle slängas. I de flesta fall fick han nej. Men så var det den här Handlaren.

Handlaren (som i verkligheten heter något annat…) hade också funderat på det där. Våndats. Längtat efter en lösning. Och så dök Joakim upp. Välstädad småbarnsförälder, molekylärbiolog, artig och omtänksam, inga hotelser, spyor eller kanyler.

Så Joakim och Handlaren har nu en överenskommelse: När det finns mat över, som går utmärkt att äta men inte att sälja, då hör Handlaren av sig till Joakim. Då tar Joakim sin pirra och hämtar maten, ofta fyra fem banankartonger med allt från frukt och grönt till bröd och kaffe. Den räcker till hans familj, till många av hans vänner och till en kyrka med soppkök för hemlösa.

För detta är Joakim naturligtvis mycket tacksam. Därför ville han göra något gott för Handlaren i gengäld. Så han pratade med sin vän Annelie, som är jätteduktig på att baka tårtor. Efter att ha klurat på saken tillsammans skapade Annelie en helt enastående tårta till butikens personal. En vacker vit prinsesstårta, krönt med en banankartong innehållande pyttesmå ätbara ljuvligheter – i marsipan! Det är lätt att föreställa sig personalgruppens miner när tårtan överräcktes och småningom avnjöts tillsammans.

Jag älskar den här berättelsen. Det är en historia som visar på vår mänskliga maktfullhet.

Joakim, hans förtroende för människans inneboende godhet, hans sökande efter kärleksfulla lösningar istället för konflikt.

Handlaren, som genom sitt val visar att inte heller den som vinner på systemet behöver göra sig till dess fånge, det är fullt möjligt att välja andra vägar än sista kronans princip.

Annelie, hennes kreativitet och öppenhet i sinnet. Hur det kan bli när vi människor frågar oss: Vad kan just jag bidra med till en bättre värld, hur kan jag uttrycka min glädje och tacksamhet över allt jag fått.

Men vinsten då?

Själv blev jag så inspirerad av den här historien att jag bad att få veta vilken butik det gällde. Sedan gick jag dit med ett tackbrev, och numera förlägger jag så mycket jag kan av mitt vanliga handlande för min fempersoners familj dit.

Så kan det gå. När människor Väljer.

Länk till Joakims egen blogg: Trulpens Lilla Gröna

Och här kan du läsa Joakims egen berättelse om just detta: Dumpstring 2.0

Jag har av Livet ålagts uppgiften som kulturarbetare, att vara någon som sköter uppgiften att odla och sprida glädje och kärlek i världen. att uppsöka och skapa former och sammanhang för sådant.

När man ska göra något, vad som helst, och undrar var man ska börja, är det ofta ett bra alternativ att börja där man är, har jag funnit. Så jag ville göra något där jag bor. Tillsammans med människor som också bor här.

I villaområdet mittemot höghusområdet där jag bor sitter det tätt med skyltar om Grannsamverkan Mot Brott. Man samlas regelbundet för att tala med sina grannar om brottslighet, skurkar och hur man skyddar sig mot onda element som försöker ta ifrån en ens grejer.

En bra princip som jag försöker tillämpa så ofta jag kan är att fokusera på det jag vill se hellre än på det jag inte vill se. Att vara emot något är liksom inte samma sak som att vara för något. Tänk om man finge träffa sina grannar och ägna sig åt sånt man vill ägna sig åt istället för att ägna sig åt sånt som man inte vill ägna sig åt?

Så kom det sig att jag startade projektet Grannsamverkan för Glädje.

Nu har vi hållit på ett tag. Vi samlas var tredje vecka, och så bidrar den som vill med det den vill. Vi har haft allsång, bildvisningar, biokväll, högläsning. Hembakt bröd, tårta, skratt och massor av vänlighet. Det är SÅ roligt!

Jag vill med detta blogginlägg inbjuda dig att läsa mer om projektet, att inspireras, sprida idén och kanske göra något liknande.

Här är länken till projektets hemsida:

www.jannika.se/grannsam

och här kan du läsa mer om tankarna bakom:

www.jannika.se/grannsam/bakgrund

Jag har varit på besök i En Bättre Värld.
Jag har fått uppleva Godhet, Skönhet, Sanning, Glädje.
Jag har varit på Vitsippsvandring i Säterdalen.

När jag skulle börja skapa min hemsida var jag ju bl.a. nyfiken på om någon annan hade gjort något liknande. Så jag funderade över vad man skulle googla på för att hitta en sån som mig. Naturligtvis kan man ju inte googla på sånt som kärlek, sanning, skönhet, men jag gjorde nu det i alla fall. Respekt, vardag + andliget, generositet, tacksamhet.

Jag hittade allt möjligt underbart. Bl.a. hittade jag FiaLotta, och hennes blogg Tankar och Toner. Jag läste om hennes pappa som låg för döden, om hennes dröm om en bättre värld, om sjukdom och friskdom, om reinkarnation, miljötänk och vardag. Jag skrev till henne och tackade för en fin blogg.

Så började vi mailas lite sporadiskt. Utväxlade lite tankar och berättelser. Upplyftande, kravlösa, ordrika mail när andan föll på.

När jag skulle ha stor fest bjöd jag henne. Hon kunde inte komma, men framkastade att jag väl fick komma på vitsippsvandring i Säterdalen istället. Det lät som en saga. Vitsippsvandring. I Säterdalen.
Jag var inte helt säker på om hon menade allvar, det brukar ju vara sånt där man säger, man skulle … nån gång – det är inte tänkt att det ska leda till nåt eller så, det är bara sånt man säger.
Men så lever inte FiaLotta. Och inte jag. Man behöver inte leva så. Man kan istället leva så att man faktiskt gör det. Rätt vad det var hade vi bokat in en vitsippsvandring i Säterdalen i slutet av april.

Vilken gåva!

Först fick jag gå och se fram emot detta i en dryg månad. Som en sån där vandringsresa i Alperna som jag aldrig haft råd med. Jag har sett vänner boka en sådan resa, en tid när man ska få lämna det gamla invanda för att få se något alldeles annat. Lämna vardagslunken ett tag för att få vara intensivt närvarande i särskilt utvalda omständigheter, omständigheter som det bara är alldeles lekande lätt och motståndslöst att befinna sig i. Vitsippsvandring! Kan man tänka sig något vackrare?

Under planeringen fick jag uppleva FiaLottas goa varma omtanke. Min livskamrat var också välkommen, hon undrade vad vi särskilt tycker om att äta, om jag ville ta med gitarren, om vi skulle åka bil eller tåg. Det framkom att ett par vänner till mig som bor i samma trakter är vänner till henne också, de blev också inbjudna.

Och så var det Dags. Vi anlände sent fredag kväll, till människor vi aldrig träffat, som stod där och välkomnade oss i sitt hem. FiaLotta och hennes man hade dukat upp kvällsmat till oss, hembakt bröd, lokalslungad honung, humlekottste. Lågmälda samtal, glada skratt, varm vänlig, ömsesidig nyfikenhet, sovplats på madrass på golvet.

Nästa morgon packade vi matsäck och begav oss iväg. Vandrade i solskenet, vitsippor, blåsippor och gullpudra, svindlande vackra stigar, små människobyggda broar och spänger, matsäck, samtal, tystnad, ren luft i lungorna, muskler som fungerar, skönhet, skönhet, skönhet.

På kvällen rotsakssoppa med färsk ingefära, vin, musik, skratt och gemenskap. Och på söndag ännu en vandring, i mossig trollskog med branta sluttningar och knotiga rötter, matsäck på klippsprång med milsvid utsikt över bygden. Precis som i vilken alpresebroschyr som helst.

* * *

FiaLotta är en människa med en vision om en Bättre Värld. Hon har umgåtts med sin vision, formulerat den, delat den med världen. Därmed har visionen fått eget liv, och börjat dra till sig det som ska till. Såhär skriver hon:

Min vision

Jag tänkte en gång att tänk om alla vore ärliga. Vad enkelt allt skulle vara. Och så föddes min vision. I nuform. Det är så man får det man tänker på. All förändring börjar ju med en tanke.
Välkommen till en bättre värld!
Här är alla kärleksfulla, ärliga, rättvisa och vill varandras väl. Inga poliser, inget rättsväsende, inga lås behövs. Nycklarna har vi inom oss. Alla har en väl utvecklad känsla för vad som är rätt och riktigt. Vi ägnar oss åt sådant som ger oss själva och varandra glädje och harmoni. Var och en har möjlighet att använda och utveckla sina personliga gåvor och gör det också, till mänsklighetens nytta och glädje.
/…/

När FiaLotta berättade om sin vision frågade jag: på vilket sätt praktiserar du din vision? Hon blev lite osäker, sådär som man blir inför en överrumplande fråga, svarade att det visste hon inte, försöker väl vara ärlig och så.

Nu, på söndag kväll, vet jag hur hon praktiserar den: Hon Lever den. Med hela sitt sätt att vara. Sina värderingar. Sin praktik. Sin ärlighet. Sin generositet.

Man Jag får så lätt för mig att ”visioner” är något fruktansvärt stort. Så stort att det nästan är omöjligt. Rädda Hela Världen och Hela Mänskligheten, annars kan det kvitta. Men så är det ju inte. Att leva sin vision gör man där man är. I det man väljer att fylla sin tid med, precis här och nu. Om man ska Rädda Världen så måste man börja någonstans. Och var skulle man annars börja, om inte där man är, just nu? Något annat är ju inte möjligt.

Men just det är möjligt. Att göra det man tror på Här och Nu. Det spelar roll vad vi gör. Alldeles vanliga små människor kan ställa till stora upplevelser för varandra. Vi kan inte råda över vad andra människor gör och inte gör, men vi kan råda över oss själva. Vi kan ge och ta emot, skapa och dela, glädja och inspirera. Vi kan vara steg på vägen för varandras Visioner på väg ut i Verkligheten.

Det ger mig hopp. Och stor glädje!

FiaLottas blogg och vision httar du här: http://tankarochtoner.blogspot.com/

Ja men ja, vilken strålande idé! Det kan jag hålla med om! Det kan man alltid fråga: Vad är konst?

Konst, säger du, det är när någon blir upprörd. Ja! Vad enkelt allting blir! Konst, det är t.ex. om jag reser mig upp här från middagsbordet och börjar slå sönder dina saker? Eller för all del, kletar hundbajs i ett intrikat möster på ditt hallbord? Då blir du arg och upprörd, och då är det konst! Det förstår du väl? Eller, du kanske inte förstår dig på konst riktigt?

Betala själv? OK, inga problem. Jag lägger ett kuvert med några tusenlappar här på bordet bredvid hundbajset. Simsalabim, tvättäkta konst!

Egendomsrätt. Ja, det där är knepigt. Du förstår, jag ägde den där tunnelbanevagnen. Jag är en av dom som finansierade den genom våra skatter. En av dom som är stolt, glad och tacksam över att kunna sitta i den där vagnen som tar mig till mitt jobb varje morgon.
Precis, den går att sanera. Precis som ditt hallbord.

Nej men är du bög! Så trevligt! Då kan vi ju skapa stor konst direkt här till desserten! En enkel tårta bara, och varsågod och skär (du kan få välja själv vilken bit du ska ta). Tycker du inte om det? Du ser, konst på högsta nivå!

* * *

Nä. Du gör det för enkelt för dig. Bara för att ett svar på en fråga är enkelt så betyder det ju inte att det är ett bra svar. Det där du säger är lätt som en plätt. Det kräver ingenting av dig, mer än modet att förstöra och förpesta för andra människor. Hur svårt är det på en skala? Hur nyskapande eller kreativt?

Det var bara du som kom på att göra det? Haha, skulle inte tro det, vet du. Det vimlar av människor som är mycket arga för allt möjligt, och fulla av kreativa idéer om vad man skulle ha lust att göra. Konsten, den Stora Konsten, är att göra ett vettigt urval vad gäller vilka impulser man ska omsätta i praktisk handling!

* * *

Konst. Om du är intresserad av konst kanske du också är intresserad av att dela tankar och erfarenheter kring konst? (Fast i så fall måste du ta en liten paus i monologen.) Jag är också konstnär, ser du. Kanske inte en Stooor Konstnär, som du, utan en liten liten konstnär, knappt större än en vanlig människa, men dock konstnär.
Är du kanske det allra minsta nyfiken på hur jag definierar konst? (Faktiskt så var det ju du som föreslog att vi skulle fråga varandra om det.) Om du vill, om du är nyfiken, om du har plats i ditt hjärta för mer än en, så kan jag berätta hur jag tänker.

Jag tänker att konst är Möte. I en bemärkelse är vi alla konstnärer, en del är bara mer än andra intresserade, begåvade eller engagerade i att skapa dessa Möten. Konst, det är när någon kan visa mig något av världen på ett sådant sätt att jag växer och berikas en smula. Jag kanske ser något nytt, eller något gammalt på ett nytt sätt, eller jag kanske plötsligt blir uppmärksam på skönheten i något alldeles banalt och välbekant. Konst sätter mig i kontakt med något, inom mig eller utanför, lockar fram ett leende, en ny tanke, en förundran, eller en önskan att ta en ny väg, att engagera mig. Konst förvandlar grå vardag till färger, toner, idéer, ande.

Visa mig din vackra själ. Visa mig vad som rör sig inom dig. Berätta, öppet, ärligt, uppriktigt. Se om vi kan känna igen oss i varandra, eller om vi kan visa varandra något alldeles nytt.
Du behöver inte slå sönder saker eller göra människor förbannade eller illa berörda för att vi ska se dig. Kom här och sätt dig, och dela med mig belägenheten att vara Människa.

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.