Det var såhär: Joakim hade länge känt sig obekväm med all fullgod mat som slängs istället för att ätas. ”Matsvinnet”, som det kallas i massmedia. Den mat som blir över i butikerna, till exempel. Det kan handla om varor som precis passerat bäst-före-datum utan att vara ett dugg dåliga. Ett nät med äpplen där ett av äpplena blivit lite skrynkligt. Dagsfärskt bröd vid dagens slut. En konservburk som tappat etiketten.

Sådan mat slängs dagligen i jättestora mängder. Butikerna insisterar i allmänhet på att slänga den istället för att t.ex. ge bort den eller sälja den billigare, främst för att inte sänka sina vinster eller dra till sig oönskade personer vid dagens slut.

Och inte nog med det. Det är inte heller tillåtet att ta fullt ätlig mat som butiken har slängt – soporna ägs av butiken och får inte ätas av hungriga.

Mot detta reagerade Joakim (och många med honom). Och började dumpstra, dvs ta vara på sådan mat.

Han gick också runt och pratade med butiksägare och föreslog dem att få ta vara på maten istället för att den skulle slängas. I de flesta fall fick han nej. Men så var det den här Handlaren.

Handlaren (som i verkligheten heter något annat…) hade också funderat på det där. Våndats. Längtat efter en lösning. Och så dök Joakim upp. Välstädad småbarnsförälder, molekylärbiolog, artig och omtänksam, inga hotelser, spyor eller kanyler.

Så Joakim och Handlaren har nu en överenskommelse: När det finns mat över, som går utmärkt att äta men inte att sälja, då hör Handlaren av sig till Joakim. Då tar Joakim sin pirra och hämtar maten, ofta fyra fem banankartonger med allt från frukt och grönt till bröd och kaffe. Den räcker till hans familj, till många av hans vänner och till en kyrka med soppkök för hemlösa.

För detta är Joakim naturligtvis mycket tacksam. Därför ville han göra något gott för Handlaren i gengäld. Så han pratade med sin vän Annelie, som är jätteduktig på att baka tårtor. Efter att ha klurat på saken tillsammans skapade Annelie en helt enastående tårta till butikens personal. En vacker vit prinsesstårta, krönt med en banankartong innehållande pyttesmå ätbara ljuvligheter – i marsipan! Det är lätt att föreställa sig personalgruppens miner när tårtan överräcktes och småningom avnjöts tillsammans.

Jag älskar den här berättelsen. Det är en historia som visar på vår mänskliga maktfullhet.

Joakim, hans förtroende för människans inneboende godhet, hans sökande efter kärleksfulla lösningar istället för konflikt.

Handlaren, som genom sitt val visar att inte heller den som vinner på systemet behöver göra sig till dess fånge, det är fullt möjligt att välja andra vägar än sista kronans princip.

Annelie, hennes kreativitet och öppenhet i sinnet. Hur det kan bli när vi människor frågar oss: Vad kan just jag bidra med till en bättre värld, hur kan jag uttrycka min glädje och tacksamhet över allt jag fått.

Men vinsten då?

Själv blev jag så inspirerad av den här historien att jag bad att få veta vilken butik det gällde. Sedan gick jag dit med ett tackbrev, och numera förlägger jag så mycket jag kan av mitt vanliga handlande för min fempersoners familj dit.

Så kan det gå. När människor Väljer.

Länk till Joakims egen blogg: Trulpens Lilla Gröna

Och här kan du läsa Joakims egen berättelse om just detta: Dumpstring 2.0

Jag har av Livet ålagts uppgiften som kulturarbetare, att vara någon som sköter uppgiften att odla och sprida glädje och kärlek i världen. att uppsöka och skapa former och sammanhang för sådant.

När man ska göra något, vad som helst, och undrar var man ska börja, är det ofta ett bra alternativ att börja där man är, har jag funnit. Så jag ville göra något där jag bor. Tillsammans med människor som också bor här.

I villaområdet mittemot höghusområdet där jag bor sitter det tätt med skyltar om Grannsamverkan Mot Brott. Man samlas regelbundet för att tala med sina grannar om brottslighet, skurkar och hur man skyddar sig mot onda element som försöker ta ifrån en ens grejer.

En bra princip som jag försöker tillämpa så ofta jag kan är att fokusera på det jag vill se hellre än på det jag inte vill se. Att vara emot något är liksom inte samma sak som att vara för något. Tänk om man finge träffa sina grannar och ägna sig åt sånt man vill ägna sig åt istället för att ägna sig åt sånt som man inte vill ägna sig åt?

Så kom det sig att jag startade projektet Grannsamverkan för Glädje.

Nu har vi hållit på ett tag. Vi samlas var tredje vecka, och så bidrar den som vill med det den vill. Vi har haft allsång, bildvisningar, biokväll, högläsning. Hembakt bröd, tårta, skratt och massor av vänlighet. Det är SÅ roligt!

Jag vill med detta blogginlägg inbjuda dig att läsa mer om projektet, att inspireras, sprida idén och kanske göra något liknande.

Här är länken till projektets hemsida:

www.jannika.se/grannsam

och här kan du läsa mer om tankarna bakom:

www.jannika.se/grannsam/bakgrund

Man talar om hur fort allting går nuförtiden. Men jag kan ej se att människan numera kommer snabbare till mänskliga mål.

Evert Taube i ett brev 1937

Jag jobbar vidare med mitt Taube-program. Ju mer jag läser, desto mer fascinerad blir jag.

1937 skrev han det! Om teknikens löfte om att allt kan bli snabbare och lättare och effektivare i all oändlighet, och så den egna erfarenheten att vara Människa.

För visst är det så: vi kan inte tänka snabbare bara för att våra datorer blir snabbare. Vi kan inte kommunicera snabbare eller mer på en gång bara för att det är tekniskt möjligt, mänsklig närvaro kan inte effektiviseras.

Det finns tekniska möjligheter att när som helst, var som helst, dygnet runt, chatta med vännerna på facebook, följa alla på twitter, svara punktligt på alla mail, boka tid på verkstan över nätet, ringa gamla mamma, svara i den andra telefonen (och så sköta jobbet, barnen och disken). Tekniska möjligheter – men mänskliga? Stunden med den älskade vid köksbordet, den som inte uppstår därför att det plingar till eller ringer i någon apparat, hur blir det med den?

Går det verkligen snabbare och smidigare att sköta alla bankärenden själv på nätet, om man räknar in den tid (och adrenalin) som går åt när programmet, uppkopplingen, routern, internetleverantören, dosan, gränssnittet eller datorn hakar upp sig? Och hur blir det med glädjen och medmänskligheten, när allt fler situationer där människor förut hade chansen att byta ett leende och ett vänligt ord, ersätts av pinkoder och lösenord, kreditkortsnummer, ocrnummer och användarid (som vi sitter hemma i soffan och knappar in, innan vi hastar iväg till gymet för att få motion…)

Information information information – men kunskap? Klarhet? Visdom?

Twitter, Linkedin och Google+ – men riktiga Möten? Intresserat lyssnande? Utbyte, växande?

Accellererande förväntningar, saker som Ska Fungera och så ständiga klagomål - men skönheten? Själens musik? Andens flykt högt över det alldagligt grå?

Vår mänskliga valmöjlighet, vår frihet att skapa (berättelserna om) våra liv, att välja förhållningssätt till det vi möter, att välja fokus, välja vad vi vill låta vara viktigt i våra liv?

Större, bättre, dyrare – men skönheten i det som är?

* * *

Härom veckan hamnade jag av en slump på en utställning på Multeum i Strängnäs: ”Fest och protest på gator och torg”. Där fanns en whiteboardtavla där man fick skriva budskap man ville framföra. Någon hade skrivit: ”NY IDROTTSHALL!” Och någon annan: ”FLER CYKELBANOR!”
Jag tittade på tavlan. Större. Bättre. Dyrare. Ja, fast…

Min hand tog pennan, mina fötter klättrade upp på en pall, och jag fann mig själv skrivande:

FOLKRÖRELSEN FÖR GLÄDJE OCH GENEROSITET

Lite förvånad betraktade jag min plakattext. Wow! Den folkrörelsen vill ju jag vara med i!

Så nu är jag på utkik efter sammanhang där jag och mitt plakat kunde ha en naturlig plats. Ett demonstrationståg och folkfest för glädjen, klokheten, skönheten, sanningen, skrattet, vänligheten och Livet Självt.

I täten går Evert Taube.

- Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
- Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

 

 

Bland annat har det börjat förekomma ett nytt fenomen i mitt liv: från olika håll får jag länkar till filmer som folk har lagt ut gratis, som handlar om hur vi kan skapa en bättre värld. Långa, ambitiösa, välgjorda filmer av kloka människor som måste ha lagt ner ofantliga mängder tid och resurser på att skapa dessa filmer. Jag är förbluffad. Och så tacksam! Och omskakad i mitt tankesystem. Och hoppfull.

Den första filmen som kom till mig, via en person som jag precis blivit bekant med tack vare mitt sökande, var en film som heter Thrive (blomstra). Jag såg den, och sedan… sedan…

… visste jag inte vad jag skulle göra eller säga. Den lämnade mig liksom alldeles utan ord. Den… passar inte till min bakgrund. Ingenting av det jag lärt och läst och studerat gick att använda i mötet med denna film. Jag vet ingenting som skulle tala emot det som påstås, men jag har inte heller kunskapen och tankeverktygen för att analysera sådana påståenden.

Det enda som min kulturella repertoar har att säga om saken är detta: Du skall ICKE ägna dig åt sådant flum!!!!! (Och det säger den desto högre…)

Och ändå… kände jag liksom igen (nästan) alltihop som Sant. Sådär som det kan vara när precis Alla säger att det är på ett visst sätt, och man tittar sig omkring och det stämmer inte. För mig brukar det då infinna sig en massa obehagliga, obekväma frågor, frågor som skaver och gör ont: Om det är sådär som du säger, hur kommer det sig då att… Hur hänger det ihop med… Men här står det att… Frågor som får andra människor att besvärat skruva på sig, som så ofta gjort det så Tyst omkring mig. Som gjorde att jag var tvungen att bryta upp. Men snälla vän, inte kan du nu säga så. Du borde inte fundera så mycket.

Den här filmen Thrive. Jag såg den, och det blev alldeles tyst inom mig. Jag kände att den träffade något oerhört centralt i mig, i min världsbild, i saker jag sett och undrat över och inte kunnat få något sammanhang i. Om det är sådär, då faller så många bitar på plats. Då förstår jag plötsligt det jag ser.

En annan känsla som fyllde mig var… hopp. Det tyckte jag var så konstigt, den här filmens världsbild är ingen idyll, precis. Ändå lämnar den mig fylld av hopp, inte hopplöshet. Man kan handskas med saker som är för jävliga om man bara är tillåten att se dem som de är.

Efter den har det kommit flera, jag har tänkt börja samla länkarna på jannika.se. Jag vet ännu inte exakt vad allt detta ska få för innebörd för mig, men det känns som att jag är på väg igenom något slags transformation, av något slag.

Det vore jätteroligt om du ville se den, och berätta för mig hur den landar hos dig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro!