Man talar om hur fort allting går nuförtiden. Men jag kan ej se att människan numera kommer snabbare till mänskliga mål.

Evert Taube i ett brev 1937

Jag jobbar vidare med mitt Taube-program. Ju mer jag läser, desto mer fascinerad blir jag.

1937 skrev han det! Om teknikens löfte om att allt kan bli snabbare och lättare och effektivare i all oändlighet, och så den egna erfarenheten att vara Människa.

För visst är det så: vi kan inte tänka snabbare bara för att våra datorer blir snabbare. Vi kan inte kommunicera snabbare eller mer på en gång bara för att det är tekniskt möjligt, mänsklig närvaro kan inte effektiviseras.

Det finns tekniska möjligheter att när som helst, var som helst, dygnet runt, chatta med vännerna på facebook, följa alla på twitter, svara punktligt på alla mail, boka tid på verkstan över nätet, ringa gamla mamma, svara i den andra telefonen (och så sköta jobbet, barnen och disken). Tekniska möjligheter – men mänskliga? Stunden med den älskade vid köksbordet, den som inte uppstår därför att det plingar till eller ringer i någon apparat, hur blir det med den?

Går det verkligen snabbare och smidigare att sköta alla bankärenden själv på nätet, om man räknar in den tid (och adrenalin) som går åt när programmet, uppkopplingen, routern, internetleverantören, dosan, gränssnittet eller datorn hakar upp sig? Och hur blir det med glädjen och medmänskligheten, när allt fler situationer där människor förut hade chansen att byta ett leende och ett vänligt ord, ersätts av pinkoder och lösenord, kreditkortsnummer, ocrnummer och användarid (som vi sitter hemma i soffan och knappar in, innan vi hastar iväg till gymet för att få motion…)

Information information information – men kunskap? Klarhet? Visdom?

Twitter, Linkedin och Google+ – men riktiga Möten? Intresserat lyssnande? Utbyte, växande?

Accellererande förväntningar, saker som Ska Fungera och så ständiga klagomål - men skönheten? Själens musik? Andens flykt högt över det alldagligt grå?

Vår mänskliga valmöjlighet, vår frihet att skapa (berättelserna om) våra liv, att välja förhållningssätt till det vi möter, att välja fokus, välja vad vi vill låta vara viktigt i våra liv?

Större, bättre, dyrare – men skönheten i det som är?

* * *

Härom veckan hamnade jag av en slump på en utställning på Multeum i Strängnäs: ”Fest och protest på gator och torg”. Där fanns en whiteboardtavla där man fick skriva budskap man ville framföra. Någon hade skrivit: ”NY IDROTTSHALL!” Och någon annan: ”FLER CYKELBANOR!”
Jag tittade på tavlan. Större. Bättre. Dyrare. Ja, fast…

Min hand tog pennan, mina fötter klättrade upp på en pall, och jag fann mig själv skrivande:

FOLKRÖRELSEN FÖR GLÄDJE OCH GENEROSITET

Lite förvånad betraktade jag min plakattext. Wow! Den folkrörelsen vill ju jag vara med i!

Så nu är jag på utkik efter sammanhang där jag och mitt plakat kunde ha en naturlig plats. Ett demonstrationståg och folkfest för glädjen, klokheten, skönheten, sanningen, skrattet, vänligheten och Livet Självt.

I täten går Evert Taube.

- Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
- Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

 

 

Här där jag sitter i mitt soffhörn avundas jag inte de personer som hade uppgiften att leva mycket nära Evert Taube. Men jag är oerhört tacksam att de gjorde det, och att han gick sin väg. Det mesta av det som skapas, skapas knappast för att det nu inte fanns något annat att syssla med, utan för att den som skapar drivs av en inre skaparkraft som bara Måste komma till uttryck.

Det som slår mig allra mest är i vilken grad Taube gjorde skönheten, livsglädjen och möjligheten att skapa till en uppgift och huvudsak i tillvaron. Hela tiden handlar det om det – han ser något, upplever något, och så klär han det i en dräkt av konstnärlighet (ord, bild, musik) som gör att det framstår som… Vackert. Spännande. Något att vara stolt över. Något man ser med goda ögon. Något man gärna tar till sig, gör till sitt.

Den poetiska distansen, brukar jag kalla det här i mitt eget liv. Möjligheten att backa undan ett tag från händelsernas ström, välja fokus, söka skönheten, komiken, ömheten, eller lärdomen, i det som sker. Hur också svåra upplevelser kan bli vackra när man klär dem i en dräkt av konstnärlighet. Hur den här poetiska distansen kan hjälpa oss att försonas också med det som är svårt.

Taube hade en sådan klar bild av vad hans konst (och han själv) var till för. Egentligen, vad själva verkligheten var till för: att bli till poesi. Att förädlas av den mänskliga anden till något som lyfter oss.

Han tog starkt avstånd från motsatsen till detta, var arg på ”modernare” poeter som gjorde en huvudsak av motsatsen, att grotta sig i det längsta, fulaste. I en av sina böcker (‘Mina damer och herrar’ 1919) skriver Taube en parodi på den sortens dikt, ”en exponent för pesten i hjärnorna” beskriver han den i ett brev till förlaget. Det är romanfiguren Svän Järtblad vars ”nya succé En vandrares sång till blommor under stjärnorna” lyder såhär:

Käringaset gav mig filen.
Lyser du måne,
gröna vidriga måne?
Filspånet föll,
järndagg!
/…/
Svarta blodfläck på
vidrigt smutsiga filten.
Visste du livet?
Aslukt,
väckte du sången?

Så kan man välja att se på verkligheten. Eller också kan man välja ett annat förhållningssätt. Det som vi känner från visorna.

Och vet ni, allesammans: Jag tycker Evert Taube har Väldigt Rätt! Det är vår mänskliga uppgift, andens uppgift, att söka det sköna, att sträva efter att lyfta oss. Att glädjas åt, njuta och tacka för allt det vi har fått.

Här lever vi i ett av världens rikaste, renaste, vackraste, rättvisaste, friaste länder – Låt oss Glädjas! Låt oss tona ner det här ständiga sysslandet med fel, fulhet, elände och smutsiga filtar, åtminstone för en stund. Låt oss tvätta våra filtar om vi måste, eller helt enkelt göra oss av med dem, låt oss göra plats för GLÄDJEN över allt det fantastiska vi har fått!

Jag har varit på besök i En Bättre Värld.
Jag har fått uppleva Godhet, Skönhet, Sanning, Glädje.
Jag har varit på Vitsippsvandring i Säterdalen.

När jag skulle börja skapa min hemsida var jag ju bl.a. nyfiken på om någon annan hade gjort något liknande. Så jag funderade över vad man skulle googla på för att hitta en sån som mig. Naturligtvis kan man ju inte googla på sånt som kärlek, sanning, skönhet, men jag gjorde nu det i alla fall. Respekt, vardag + andliget, generositet, tacksamhet.

Jag hittade allt möjligt underbart. Bl.a. hittade jag FiaLotta, och hennes blogg Tankar och Toner. Jag läste om hennes pappa som låg för döden, om hennes dröm om en bättre värld, om sjukdom och friskdom, om reinkarnation, miljötänk och vardag. Jag skrev till henne och tackade för en fin blogg.

Så började vi mailas lite sporadiskt. Utväxlade lite tankar och berättelser. Upplyftande, kravlösa, ordrika mail när andan föll på.

När jag skulle ha stor fest bjöd jag henne. Hon kunde inte komma, men framkastade att jag väl fick komma på vitsippsvandring i Säterdalen istället. Det lät som en saga. Vitsippsvandring. I Säterdalen.
Jag var inte helt säker på om hon menade allvar, det brukar ju vara sånt där man säger, man skulle … nån gång – det är inte tänkt att det ska leda till nåt eller så, det är bara sånt man säger.
Men så lever inte FiaLotta. Och inte jag. Man behöver inte leva så. Man kan istället leva så att man faktiskt gör det. Rätt vad det var hade vi bokat in en vitsippsvandring i Säterdalen i slutet av april.

Vilken gåva!

Först fick jag gå och se fram emot detta i en dryg månad. Som en sån där vandringsresa i Alperna som jag aldrig haft råd med. Jag har sett vänner boka en sådan resa, en tid när man ska få lämna det gamla invanda för att få se något alldeles annat. Lämna vardagslunken ett tag för att få vara intensivt närvarande i särskilt utvalda omständigheter, omständigheter som det bara är alldeles lekande lätt och motståndslöst att befinna sig i. Vitsippsvandring! Kan man tänka sig något vackrare?

Under planeringen fick jag uppleva FiaLottas goa varma omtanke. Min livskamrat var också välkommen, hon undrade vad vi särskilt tycker om att äta, om jag ville ta med gitarren, om vi skulle åka bil eller tåg. Det framkom att ett par vänner till mig som bor i samma trakter är vänner till henne också, de blev också inbjudna.

Och så var det Dags. Vi anlände sent fredag kväll, till människor vi aldrig träffat, som stod där och välkomnade oss i sitt hem. FiaLotta och hennes man hade dukat upp kvällsmat till oss, hembakt bröd, lokalslungad honung, humlekottste. Lågmälda samtal, glada skratt, varm vänlig, ömsesidig nyfikenhet, sovplats på madrass på golvet.

Nästa morgon packade vi matsäck och begav oss iväg. Vandrade i solskenet, vitsippor, blåsippor och gullpudra, svindlande vackra stigar, små människobyggda broar och spänger, matsäck, samtal, tystnad, ren luft i lungorna, muskler som fungerar, skönhet, skönhet, skönhet.

På kvällen rotsakssoppa med färsk ingefära, vin, musik, skratt och gemenskap. Och på söndag ännu en vandring, i mossig trollskog med branta sluttningar och knotiga rötter, matsäck på klippsprång med milsvid utsikt över bygden. Precis som i vilken alpresebroschyr som helst.

* * *

FiaLotta är en människa med en vision om en Bättre Värld. Hon har umgåtts med sin vision, formulerat den, delat den med världen. Därmed har visionen fått eget liv, och börjat dra till sig det som ska till. Såhär skriver hon:

Min vision

Jag tänkte en gång att tänk om alla vore ärliga. Vad enkelt allt skulle vara. Och så föddes min vision. I nuform. Det är så man får det man tänker på. All förändring börjar ju med en tanke.
Välkommen till en bättre värld!
Här är alla kärleksfulla, ärliga, rättvisa och vill varandras väl. Inga poliser, inget rättsväsende, inga lås behövs. Nycklarna har vi inom oss. Alla har en väl utvecklad känsla för vad som är rätt och riktigt. Vi ägnar oss åt sådant som ger oss själva och varandra glädje och harmoni. Var och en har möjlighet att använda och utveckla sina personliga gåvor och gör det också, till mänsklighetens nytta och glädje.
/…/

När FiaLotta berättade om sin vision frågade jag: på vilket sätt praktiserar du din vision? Hon blev lite osäker, sådär som man blir inför en överrumplande fråga, svarade att det visste hon inte, försöker väl vara ärlig och så.

Nu, på söndag kväll, vet jag hur hon praktiserar den: Hon Lever den. Med hela sitt sätt att vara. Sina värderingar. Sin praktik. Sin ärlighet. Sin generositet.

Man Jag får så lätt för mig att ”visioner” är något fruktansvärt stort. Så stort att det nästan är omöjligt. Rädda Hela Världen och Hela Mänskligheten, annars kan det kvitta. Men så är det ju inte. Att leva sin vision gör man där man är. I det man väljer att fylla sin tid med, precis här och nu. Om man ska Rädda Världen så måste man börja någonstans. Och var skulle man annars börja, om inte där man är, just nu? Något annat är ju inte möjligt.

Men just det är möjligt. Att göra det man tror på Här och Nu. Det spelar roll vad vi gör. Alldeles vanliga små människor kan ställa till stora upplevelser för varandra. Vi kan inte råda över vad andra människor gör och inte gör, men vi kan råda över oss själva. Vi kan ge och ta emot, skapa och dela, glädja och inspirera. Vi kan vara steg på vägen för varandras Visioner på väg ut i Verkligheten.

Det ger mig hopp. Och stor glädje!

FiaLottas blogg och vision httar du här: http://tankarochtoner.blogspot.com/

(bilden kommer från humanityhealing.org.
Fotografen och personerna på bilden är för mig okända medmänniskor.)

Vänner.

Dessa änglar i mitt liv.
Dessa människor som gör att jag ändå orkar leva.

Du fanns där. Du rörde vid min själ. Du lät mig röra vid din.
Du lyssnade. Inte för att vinna någon fördel, utan för att du ville det. Ville låta dig beröras, ville se som det På Riktigt var.
Du ville mig väl. Du var där när det var alldeles alldeles nattsvart, när all kraft gick åt till att orka ett enda steg till. Och du var där när det var ljust och lätt, när själen dansade och jublade och skapade.

Att få vara vän. Att få känna värmen och kärleken flöda i mitt hjärta. Att få känna glädjen som väcks när jag ser dig. Att få göra något för dig som gör ditt liv lättare, vackrare, eller ibland bara lite mindre outhärdligt. Att få utöva och praktisera välvilja, uppleva hur den växer av att uttryckas, som en muskel som växer av träning.

Du lämnar kvar vackra bilder, som jag samlar i mitt inre fotoalbum.

När vi möts i korridoren, skiner upp när vi får syn på varandra, breder ut armarna och börjar gå mot varandra. Hur hela korridoren liksom lyser av den glädje vi känner när vi ser varandra.
När vi släpar bråte i vårsolen, den ena gamla plankan efter den andra, ryggarna värker, svetten rinner, högen växer, och så eldar vi, bränner det gamla, uttjänta, ger plats åt det nya, spirande – när jag hälsar på några veckor senare växer där gräs och blommor, och du har en hammock istället för de gamla plankorna.
När jag ringer och knappt kan prata för gråten som aldrig vill ta slut, och du lyssnar, du kommer till mig, du har med dig mat, du är bredvid mig, och jag anar plötsligt att livet kanske är möjligt ändå.
När jag ringer och vi bara skrattar tillsammans. Skrattar åt miraklet att få finnas i varandras liv, åt livet som inte är som det borde vara, åt märkvärdiga, kreativa lösningar på märkvärdiga, kreativitetsbefrämjande problem.
När vi sitter tillsammans på en solvarm klippa vid havet, lyssnar på vågskvalp och måsskrik, jag har tagit med kaffe och du har bakat en kaka, och allting är precis fulländat och jag håller på att sprängas av tacksamhet.

Och så vi som bara avstod från att göra illa fastän vi hade haft våra skäl. Som lämnade varandra ifred, fria att leva och låta leva. Vi som släppte och gick vidare, önskande varandra allt gott, bara inte just här.
Vi som bara möttes alldeles flyktigt, ett leende på posten, en dörr som hölls upp, några vänliga ord i trappen, ett ögonblick som blev förgyllt.
Vi som möttes i mitt arbete, vi som tillsammans kämpat för att göra duschen till en ljuvlighet, lunchen till en högtidsstund och blöjbytet värdigt. Vi som tillsammans suttit ner och låtit musiken omsluta oss, dra oss med sig och ge våra själar luft under vingarna.
Vi som samlades till fest, hjälptes åt med mat och praktiska arrangemang, satt ner tillsammans och tittade på hemsidan, såg, lyssnade, tog in, med intresse, nyfikenhet, tålamod.
Alla vi som är med och skapar livets dans, skapar verkligheten, här och nu.

Vänner.

Änglar.

TACK!!!!!!!