En vacker historia om en tårta
Nu vill jag berätta en vacker, inspirerande historia. Den handlar om min vän Joakim Pihlstrand Trulp, hans vän Handlaren, och så Annelie Nilsson och hennes tårta.
Det var såhär: Joakim hade länge känt sig obekväm med all fullgod mat som slängs istället för att ätas. ”Matsvinnet”, som det kallas i massmedia. Den mat som blir över i butikerna, till exempel. Det kan handla om varor som precis passerat bäst-före-datum utan att vara ett dugg dåliga. Ett nät med äpplen där ett av äpplena blivit lite skrynkligt. Dagsfärskt bröd vid dagens slut. En konservburk som tappat etiketten.
Sådan mat slängs dagligen i jättestora mängder. Butikerna insisterar i allmänhet på att slänga den istället för att t.ex. ge bort den eller sälja den billigare, främst för att inte sänka sina vinster eller dra till sig oönskade personer vid dagens slut.
Och inte nog med det. Det är inte heller tillåtet att ta fullt ätlig mat som butiken har slängt – soporna ägs av butiken och får inte ätas av hungriga.
Mot detta reagerade Joakim (och många med honom). Och började dumpstra, dvs ta vara på sådan mat.
Han gick också runt och pratade med butiksägare och föreslog dem att få ta vara på maten istället för att den skulle slängas. I de flesta fall fick han nej. Men så var det den här Handlaren.
Handlaren (som i verkligheten heter något annat…) hade också funderat på det där. Våndats. Längtat efter en lösning. Och så dök Joakim upp. Välstädad småbarnsförälder, molekylärbiolog, artig och omtänksam, inga hotelser, spyor eller kanyler.
Så Joakim och Handlaren har nu en överenskommelse: När det finns mat över, som går utmärkt att äta men inte att sälja, då hör Handlaren av sig till Joakim. Då tar Joakim sin pirra och hämtar maten, ofta fyra fem banankartonger med allt från frukt och grönt till bröd och kaffe. Den räcker till hans familj, till många av hans vänner och till en kyrka med soppkök för hemlösa.
För detta är Joakim naturligtvis mycket tacksam. Därför ville han göra något gott för Handlaren i gengäld. Så han pratade med sin vän Annelie, som är jätteduktig på att baka tårtor. Efter att ha klurat på saken tillsammans skapade Annelie en helt enastående tårta till butikens personal. En vacker vit prinsesstårta, krönt med en banankartong innehållande pyttesmå ätbara ljuvligheter – i marsipan! Det är lätt att föreställa sig personalgruppens miner när tårtan överräcktes och småningom avnjöts tillsammans.
Jag älskar den här berättelsen. Det är en historia som visar på vår mänskliga maktfullhet.
Joakim, hans förtroende för människans inneboende godhet, hans sökande efter kärleksfulla lösningar istället för konflikt.
Handlaren, som genom sitt val visar att inte heller den som vinner på systemet behöver göra sig till dess fånge, det är fullt möjligt att välja andra vägar än sista kronans princip.
Annelie, hennes kreativitet och öppenhet i sinnet. Hur det kan bli när vi människor frågar oss: Vad kan just jag bidra med till en bättre värld, hur kan jag uttrycka min glädje och tacksamhet över allt jag fått.
Men vinsten då?
Själv blev jag så inspirerad av den här historien att jag bad att få veta vilken butik det gällde. Sedan gick jag dit med ett tackbrev, och numera förlägger jag så mycket jag kan av mitt vanliga handlande för min fempersoners familj dit.
Så kan det gå. När människor Väljer.
Länk till Joakims egen blogg: Trulpens Lilla Gröna
Och här kan du läsa Joakims egen berättelse om just detta: Dumpstring 2.0
Grannsamverkan för Glädje
Idag vill jag berätta om mitt projekt Grannsamverkan för Glädje.
Jag har av Livet ålagts uppgiften som kulturarbetare, att vara någon som sköter uppgiften att odla och sprida glädje och kärlek i världen. att uppsöka och skapa former och sammanhang för sådant.
När man ska göra något, vad som helst, och undrar var man ska börja, är det ofta ett bra alternativ att börja där man är, har jag funnit. Så jag ville göra något där jag bor. Tillsammans med människor som också bor här.
I villaområdet mittemot höghusområdet där jag bor sitter det tätt med skyltar om Grannsamverkan Mot Brott. Man samlas regelbundet för att tala med sina grannar om brottslighet, skurkar och hur man skyddar sig mot onda element som försöker ta ifrån en ens grejer.
En bra princip som jag försöker tillämpa så ofta jag kan är att fokusera på det jag vill se hellre än på det jag inte vill se. Att vara emot något är liksom inte samma sak som att vara för något. Tänk om man finge träffa sina grannar och ägna sig åt sånt man vill ägna sig åt istället för att ägna sig åt sånt som man inte vill ägna sig åt?
Så kom det sig att jag startade projektet Grannsamverkan för Glädje.
Nu har vi hållit på ett tag. Vi samlas var tredje vecka, och så bidrar den som vill med det den vill. Vi har haft allsång, bildvisningar, biokväll, högläsning. Hembakt bröd, tårta, skratt och massor av vänlighet. Det är SÅ roligt!
Jag vill med detta blogginlägg inbjuda dig att läsa mer om projektet, att inspireras, sprida idén och kanske göra något liknande.
Här är länken till projektets hemsida:
och här kan du läsa mer om tankarna bakom:
Om poängen med resurserna
Man talar om hur fort allting går nuförtiden. Men jag kan ej se att människan numera kommer snabbare till mänskliga mål.
Evert Taube i ett brev 1937
Jag jobbar vidare med mitt Taube-program. Ju mer jag läser, desto mer fascinerad blir jag.
1937 skrev han det! Om teknikens löfte om att allt kan bli snabbare och lättare och effektivare i all oändlighet, och så den egna erfarenheten att vara Människa.
För visst är det så: vi kan inte tänka snabbare bara för att våra datorer blir snabbare. Vi kan inte kommunicera snabbare eller mer på en gång bara för att det är tekniskt möjligt, mänsklig närvaro kan inte effektiviseras.
Det finns tekniska möjligheter att när som helst, var som helst, dygnet runt, chatta med vännerna på facebook, följa alla på twitter, svara punktligt på alla mail, boka tid på verkstan över nätet, ringa gamla mamma, svara i den andra telefonen (och så sköta jobbet, barnen och disken). Tekniska möjligheter – men mänskliga? Stunden med den älskade vid köksbordet, den som inte uppstår därför att det plingar till eller ringer i någon apparat, hur blir det med den?
Går det verkligen snabbare och smidigare att sköta alla bankärenden själv på nätet, om man räknar in den tid (och adrenalin) som går åt när programmet, uppkopplingen, routern, internetleverantören, dosan, gränssnittet eller datorn hakar upp sig? Och hur blir det med glädjen och medmänskligheten, när allt fler situationer där människor förut hade chansen att byta ett leende och ett vänligt ord, ersätts av pinkoder och lösenord, kreditkortsnummer, ocrnummer och användarid (som vi sitter hemma i soffan och knappar in, innan vi hastar iväg till gymet för att få motion…)
Information information information – men kunskap? Klarhet? Visdom?
Twitter, Linkedin och Google+ – men riktiga Möten? Intresserat lyssnande? Utbyte, växande?
Accellererande förväntningar, saker som Ska Fungera och så ständiga klagomål - men skönheten? Själens musik? Andens flykt högt över det alldagligt grå?
Vår mänskliga valmöjlighet, vår frihet att skapa (berättelserna om) våra liv, att välja förhållningssätt till det vi möter, att välja fokus, välja vad vi vill låta vara viktigt i våra liv?
Större, bättre, dyrare – men skönheten i det som är?
* * *
Härom veckan hamnade jag av en slump på en utställning på Multeum i Strängnäs: ”Fest och protest på gator och torg”. Där fanns en whiteboardtavla där man fick skriva budskap man ville framföra. Någon hade skrivit: ”NY IDROTTSHALL!” Och någon annan: ”FLER CYKELBANOR!”
Jag tittade på tavlan. Större. Bättre. Dyrare. Ja, fast…
Min hand tog pennan, mina fötter klättrade upp på en pall, och jag fann mig själv skrivande:
FOLKRÖRELSEN FÖR GLÄDJE OCH GENEROSITET
Lite förvånad betraktade jag min plakattext. Wow! Den folkrörelsen vill ju jag vara med i!
Så nu är jag på utkik efter sammanhang där jag och mitt plakat kunde ha en naturlig plats. Ett demonstrationståg och folkfest för glädjen, klokheten, skönheten, sanningen, skrattet, vänligheten och Livet Självt.
I täten går Evert Taube.
- Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
- Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.
Livsglädjen som livsuppgift
Just nu håller jag på och läser in mig på Evert Taube. Lär mig en massa sånger som jag tidigare bara känt igen, läser om hans liv, hans resor, hans tankar. Spännande! ”Till den läsare som finner det krångligt att följa ETs liv eller författarskap har jag inget tröstande att säga”, skriver Mikael Timm, författaren till den biografi på 600 sidor jag håller på med.
Här där jag sitter i mitt soffhörn avundas jag inte de personer som hade uppgiften att leva mycket nära Evert Taube. Men jag är oerhört tacksam att de gjorde det, och att han gick sin väg. Det mesta av det som skapas, skapas knappast för att det nu inte fanns något annat att syssla med, utan för att den som skapar drivs av en inre skaparkraft som bara Måste komma till uttryck.
Det som slår mig allra mest är i vilken grad Taube gjorde skönheten, livsglädjen och möjligheten att skapa till en uppgift och huvudsak i tillvaron. Hela tiden handlar det om det – han ser något, upplever något, och så klär han det i en dräkt av konstnärlighet (ord, bild, musik) som gör att det framstår som… Vackert. Spännande. Något att vara stolt över. Något man ser med goda ögon. Något man gärna tar till sig, gör till sitt.
Den poetiska distansen, brukar jag kalla det här i mitt eget liv. Möjligheten att backa undan ett tag från händelsernas ström, välja fokus, söka skönheten, komiken, ömheten, eller lärdomen, i det som sker. Hur också svåra upplevelser kan bli vackra när man klär dem i en dräkt av konstnärlighet. Hur den här poetiska distansen kan hjälpa oss att försonas också med det som är svårt.
Taube hade en sådan klar bild av vad hans konst (och han själv) var till för. Egentligen, vad själva verkligheten var till för: att bli till poesi. Att förädlas av den mänskliga anden till något som lyfter oss.
Han tog starkt avstånd från motsatsen till detta, var arg på ”modernare” poeter som gjorde en huvudsak av motsatsen, att grotta sig i det längsta, fulaste. I en av sina böcker (‘Mina damer och herrar’ 1919) skriver Taube en parodi på den sortens dikt, ”en exponent för pesten i hjärnorna” beskriver han den i ett brev till förlaget. Det är romanfiguren Svän Järtblad vars ”nya succé En vandrares sång till blommor under stjärnorna” lyder såhär:
Käringaset gav mig filen.
Lyser du måne,
gröna vidriga måne?
Filspånet föll,
järndagg!
/…/
Svarta blodfläck på
vidrigt smutsiga filten.
Visste du livet?
Aslukt,
väckte du sången?
Så kan man välja att se på verkligheten. Eller också kan man välja ett annat förhållningssätt. Det som vi känner från visorna.
Och vet ni, allesammans: Jag tycker Evert Taube har Väldigt Rätt! Det är vår mänskliga uppgift, andens uppgift, att söka det sköna, att sträva efter att lyfta oss. Att glädjas åt, njuta och tacka för allt det vi har fått.
Här lever vi i ett av världens rikaste, renaste, vackraste, rättvisaste, friaste länder – Låt oss Glädjas! Låt oss tona ner det här ständiga sysslandet med fel, fulhet, elände och smutsiga filtar, åtminstone för en stund. Låt oss tvätta våra filtar om vi måste, eller helt enkelt göra oss av med dem, låt oss göra plats för GLÄDJEN över allt det fantastiska vi har fått!
Filmen Thrive
När jag satte igång med min hemsida lade jag ner en hel del tid på att leta efter andra som höll på med liknande ting (vardagsandlighet, kärlek, fredlig samexistens, alternativ till våld…). Jag har hittat så mycket!
Bland annat har det börjat förekomma ett nytt fenomen i mitt liv: från olika håll får jag länkar till filmer som folk har lagt ut gratis, som handlar om hur vi kan skapa en bättre värld. Långa, ambitiösa, välgjorda filmer av kloka människor som måste ha lagt ner ofantliga mängder tid och resurser på att skapa dessa filmer. Jag är förbluffad. Och så tacksam! Och omskakad i mitt tankesystem. Och hoppfull.
Den första filmen som kom till mig, via en person som jag precis blivit bekant med tack vare mitt sökande, var en film som heter Thrive (blomstra). Jag såg den, och sedan… sedan…
… visste jag inte vad jag skulle göra eller säga. Den lämnade mig liksom alldeles utan ord. Den… passar inte till min bakgrund. Ingenting av det jag lärt och läst och studerat gick att använda i mötet med denna film. Jag vet ingenting som skulle tala emot det som påstås, men jag har inte heller kunskapen och tankeverktygen för att analysera sådana påståenden.
Det enda som min kulturella repertoar har att säga om saken är detta: Du skall ICKE ägna dig åt sådant flum!!!!! (Och det säger den desto högre…)
Och ändå… kände jag liksom igen (nästan) alltihop som Sant. Sådär som det kan vara när precis Alla säger att det är på ett visst sätt, och man tittar sig omkring och det stämmer inte. För mig brukar det då infinna sig en massa obehagliga, obekväma frågor, frågor som skaver och gör ont: Om det är sådär som du säger, hur kommer det sig då att… Hur hänger det ihop med… Men här står det att… Frågor som får andra människor att besvärat skruva på sig, som så ofta gjort det så Tyst omkring mig. Som gjorde att jag var tvungen att bryta upp. Men snälla vän, inte kan du nu säga så. Du borde inte fundera så mycket.
Den här filmen Thrive. Jag såg den, och det blev alldeles tyst inom mig. Jag kände att den träffade något oerhört centralt i mig, i min världsbild, i saker jag sett och undrat över och inte kunnat få något sammanhang i. Om det är sådär, då faller så många bitar på plats. Då förstår jag plötsligt det jag ser.
En annan känsla som fyllde mig var… hopp. Det tyckte jag var så konstigt, den här filmens världsbild är ingen idyll, precis. Ändå lämnar den mig fylld av hopp, inte hopplöshet. Man kan handskas med saker som är för jävliga om man bara är tillåten att se dem som de är.
Efter den har det kommit flera, jag har tänkt börja samla länkarna på jannika.se. Jag vet ännu inte exakt vad allt detta ska få för innebörd för mig, men det känns som att jag är på väg igenom något slags transformation, av något slag.
Det vore jätteroligt om du ville se den, och berätta för mig hur den landar hos dig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro!
Skuldkänslor och valmöjligheter
Läser i tidningen om ett lagförslag i EU om sex veckors obligatorisk mammaledighet. Som ett brev på posten kommer då, naturligtvis, debatten om biologism, kvinnofällor och hemmafruromantik. Ska det bli obligatoriskt att amma också? undrar någon på fullt allvar. (”Sent en kväll knackade det på dörren hemma hos Adam och Eva. Utanför stod en barsk man i hatt och svart överrock, med portfölj i handen. ”Ja, goddag, det var från amningsinspektionen…”)
Själv blir jag lite trött av sådana här debatter och lagförslag. Allt detta engagemang i hur andra människor borde leva sina liv. Varför kan de inte helt enkelt nöja sig med att leva sina egna?
Som gammal långtidsammande trebarnsmamma känner jag argumenten utan och innan:
”Biologisterna”:
”Brösten, tillgången till spädbarnets bästa näring, sitter ju ändå på kvinnan!”
mot
”Feministerna”:
”Det är taskigt och skuldbeläggande att säga så, för vad händer då med valfriheten!”
Voilà, kriget kan börja!
Om man lyssnar noga handlar debatten kanske egentligen inte så mycket om själva ammandet, som om skuldkänslorna.
Vad händer med valfriheten? Kanske är det just det som alltsammans handlar om egentligen: Vad händer med min valfrihet och mina möjligheter ifall någon påpekar ett för mig obekvämt faktum?
Kanske är det så att en central del i att vara förälder (och människa!) är just att lära sig handskas konstruktivt med sina skuldkänslor?
* * *
Att det är kvinnan som föder barn, och att bröstmjölk är den absolut bästa näringen för spädbarn, är väl egentligen inga kontroversiella fakta. Frågan är faktiskt inte huruvida bröstmjölk är bäst. Frågan är vad vi gör med denna kunskap.
Ska vi gå runt och dänga den i huvudet på utschasade småbarnsmammor? Ska vi ta den till intäkt för att tvinga alla människor att handla på ett visst sätt oavsett personliga omständigheter?
Eller ska vi tvärtom mörka den så att ingen ska behöva få dåligt samvete? Bör man verkligen förebygga skuldkänslor genom att undanhålla människor fakta?
Vem bär ansvaret för mina skuldkänslor? Fyller skuldkänslor någon funktion?
* * *
För mig personligen har det råkat vara så att amning inte varit något problem. Jag ville amma, jag ammade och så var det liksom inte mer med det. Jag har istället haft gott om andra problem: brist på pengar, brist på energi, brist på nätverk. Och en rent förfärande brist på intresse för matlagning, som gett mig svåra skuldkänslor under hela barnens uppväxt.
Jag har många duktiga vänner som lagar god, näringsriktig, ekologisk mat till sina barn. Jag är absolut övertygad om att sådan mat är den bästa, för barn, för vuxna, för miljön, för djuren, för framtiden och för moralen. Ändå har vi inte haft sådan mat särskilt ofta. Jag har inte räckt till. Under min tid som ensamförälder hade jag inte råd. (Jag skulle naturligtvis ha haft råd om jag prioriterat det, men det gjorde jag inte.) Nu är jag inte ens ensamförälder längre, det är inte ett dugg synd om mig, nu är det bara det att jag avskyr matlagning. Och att jag, hur jag än försöker, blir arg och otrevlig när folk säger bläää till maten jag stått och lagt ned möda på. Så visst, ibland får barnen sån där bra mat, men alltför ofta får de istället Mamma Scans Färdiglagade köttbullar.
Det är naturligtvis inte bra. Det är inte den bästa näring ett barn kan få. Men många gånger har det nog varit det bästa mina barn har kunnat få. Och det är gott nog. Jag får acceptera och leva med mitt dåliga samvete i den här frågan.
Jag tror inte att det är någon lösning på mitt problem att mörklägga kunskap om god mat eller att vi alla låtsas att Mamma Scans Köttbullar är Precis lika bra. Det är de inte, och jag får leva med det. Det är min uppgift, som förälder och som Människa, att göra mitt bästa och sedan acceptera och godta mig själv, med just mina styrkor och begränsningar. Just jag ammade mycket och länge, men serverar alltför ofta Mamma Scans köttbullar, och det är vackert så. Någon annan ammade inte men serverar bättre mat, eller har större tålamod, eller har råd att låta barnen resa. Det är också vackert!
Vi är, lyckligtvis, alla olika. Mamma Scans köttbullar är definitivt inte det bästa för barn, men jag vill hävda att det finns dagar, situationer, omständigheter under vilka Mamma Scans köttbullar är det absolut bästa för ett visst konkret barn. Ja, när ekologisk böngryta istället faktiskt hade varit rena katastrofen!
* * *
Så. Vad händer med valfriheten om vi påpekar att brösten sitter på kvinnan? Den har vi kvar! På gott och ont. (Mest på gott, faktiskt, för brösten sitter ju oftast kvar, dom också, oavsett vad folk säger och tycker…)
Vet ni, när jag tänker efter så undrar jag om inte det bästa för barnen är just föräldrar som med öppna ögon söker det bästa, men som samtidigt vågar stå för att de inte är perfekta. Jag tror inte det är bra för människor att växa upp i tron att man måste vara perfekt.
Dessutom är det min övertygelse att det bästa för människor (däribland barn!) är att öva sig i att uppmärksamma sånt som är bra. Det är lättare att leva, älska och göra framsteg utifrån glädje och stolthet.
Jag till exempel köper ofta ekologiska ägg!
Vitsippsvandring i Säterdalen
Jag har varit på besök i En Bättre Värld.
Jag har fått uppleva Godhet, Skönhet, Sanning, Glädje.
Jag har varit på Vitsippsvandring i Säterdalen.
När jag skulle börja skapa min hemsida var jag ju bl.a. nyfiken på om någon annan hade gjort något liknande. Så jag funderade över vad man skulle googla på för att hitta en sån som mig. Naturligtvis kan man ju inte googla på sånt som kärlek, sanning, skönhet, men jag gjorde nu det i alla fall. Respekt, vardag + andliget, generositet, tacksamhet.
Jag hittade allt möjligt underbart. Bl.a. hittade jag FiaLotta, och hennes blogg Tankar och Toner. Jag läste om hennes pappa som låg för döden, om hennes dröm om en bättre värld, om sjukdom och friskdom, om reinkarnation, miljötänk och vardag. Jag skrev till henne och tackade för en fin blogg.
Så började vi mailas lite sporadiskt. Utväxlade lite tankar och berättelser. Upplyftande, kravlösa, ordrika mail när andan föll på.
När jag skulle ha stor fest bjöd jag henne. Hon kunde inte komma, men framkastade att jag väl fick komma på vitsippsvandring i Säterdalen istället. Det lät som en saga. Vitsippsvandring. I Säterdalen.
Jag var inte helt säker på om hon menade allvar, det brukar ju vara sånt där man säger, man skulle … nån gång – det är inte tänkt att det ska leda till nåt eller så, det är bara sånt man säger.
Men så lever inte FiaLotta. Och inte jag. Man behöver inte leva så. Man kan istället leva så att man faktiskt gör det. Rätt vad det var hade vi bokat in en vitsippsvandring i Säterdalen i slutet av april.
Vilken gåva!
Först fick jag gå och se fram emot detta i en dryg månad. Som en sån där vandringsresa i Alperna som jag aldrig haft råd med. Jag har sett vänner boka en sådan resa, en tid när man ska få lämna det gamla invanda för att få se något alldeles annat. Lämna vardagslunken ett tag för att få vara intensivt närvarande i särskilt utvalda omständigheter, omständigheter som det bara är alldeles lekande lätt och motståndslöst att befinna sig i. Vitsippsvandring! Kan man tänka sig något vackrare?
Under planeringen fick jag uppleva FiaLottas goa varma omtanke. Min livskamrat var också välkommen, hon undrade vad vi särskilt tycker om att äta, om jag ville ta med gitarren, om vi skulle åka bil eller tåg. Det framkom att ett par vänner till mig som bor i samma trakter är vänner till henne också, de blev också inbjudna.
Och så var det Dags. Vi anlände sent fredag kväll, till människor vi aldrig träffat, som stod där och välkomnade oss i sitt hem. FiaLotta och hennes man hade dukat upp kvällsmat till oss, hembakt bröd, lokalslungad honung, humlekottste. Lågmälda samtal, glada skratt, varm vänlig, ömsesidig nyfikenhet, sovplats på madrass på golvet.
Nästa morgon packade vi matsäck och begav oss iväg. Vandrade i solskenet, vitsippor, blåsippor och gullpudra, svindlande vackra stigar, små människobyggda broar och spänger, matsäck, samtal, tystnad, ren luft i lungorna, muskler som fungerar, skönhet, skönhet, skönhet.
På kvällen rotsakssoppa med färsk ingefära, vin, musik, skratt och gemenskap. Och på söndag ännu en vandring, i mossig trollskog med branta sluttningar och knotiga rötter, matsäck på klippsprång med milsvid utsikt över bygden. Precis som i vilken alpresebroschyr som helst.
* * *
FiaLotta är en människa med en vision om en Bättre Värld. Hon har umgåtts med sin vision, formulerat den, delat den med världen. Därmed har visionen fått eget liv, och börjat dra till sig det som ska till. Såhär skriver hon:
Min vision
Jag tänkte en gång att tänk om alla vore ärliga. Vad enkelt allt skulle vara. Och så föddes min vision. I nuform. Det är så man får det man tänker på. All förändring börjar ju med en tanke.
Välkommen till en bättre värld!
Här är alla kärleksfulla, ärliga, rättvisa och vill varandras väl. Inga poliser, inget rättsväsende, inga lås behövs. Nycklarna har vi inom oss. Alla har en väl utvecklad känsla för vad som är rätt och riktigt. Vi ägnar oss åt sådant som ger oss själva och varandra glädje och harmoni. Var och en har möjlighet att använda och utveckla sina personliga gåvor och gör det också, till mänsklighetens nytta och glädje.
/…/
När FiaLotta berättade om sin vision frågade jag: på vilket sätt praktiserar du din vision? Hon blev lite osäker, sådär som man blir inför en överrumplande fråga, svarade att det visste hon inte, försöker väl vara ärlig och så.
Nu, på söndag kväll, vet jag hur hon praktiserar den: Hon Lever den. Med hela sitt sätt att vara. Sina värderingar. Sin praktik. Sin ärlighet. Sin generositet.
Man Jag får så lätt för mig att ”visioner” är något fruktansvärt stort. Så stort att det nästan är omöjligt. Rädda Hela Världen och Hela Mänskligheten, annars kan det kvitta. Men så är det ju inte. Att leva sin vision gör man där man är. I det man väljer att fylla sin tid med, precis här och nu. Om man ska Rädda Världen så måste man börja någonstans. Och var skulle man annars börja, om inte där man är, just nu? Något annat är ju inte möjligt.
Men just det är möjligt. Att göra det man tror på Här och Nu. Det spelar roll vad vi gör. Alldeles vanliga små människor kan ställa till stora upplevelser för varandra. Vi kan inte råda över vad andra människor gör och inte gör, men vi kan råda över oss själva. Vi kan ge och ta emot, skapa och dela, glädja och inspirera. Vi kan vara steg på vägen för varandras Visioner på väg ut i Verkligheten.
Det ger mig hopp. Och stor glädje!
FiaLottas blogg och vision httar du här: http://tankarochtoner.blogspot.com/
Vad är konst?
På middag hos Stooor Konstnär. Bordssamtal om konstnären som bakat en svart kvinnotårta att skära i, om Muhammed-teckningarna, och om konststudenten som för några år sedan filmade vandaliserandet av en tunnelbanevagn och presenterade det som ett konstverk. Den Stooore Konstnären förklarar:
- Det är bara bra om folk blir upprörda. Det som folk blir upprörda av, det är det du ska satsa på, det är det som är konst.
???
- Om folk blir arga och upprörda, då är de berörda, och då är det konst. Om någon påstår att det inte är konst, då kan man alltid fråga: Vad är konst?
Ja men ja, vilken strålande idé! Det kan jag hålla med om! Det kan man alltid fråga: Vad är konst?
Konst, säger du, det är när någon blir upprörd. Ja! Vad enkelt allting blir! Konst, det är t.ex. om jag reser mig upp här från middagsbordet och börjar slå sönder dina saker? Eller för all del, kletar hundbajs i ett intrikat möster på ditt hallbord? Då blir du arg och upprörd, och då är det konst! Det förstår du väl? Eller, du kanske inte förstår dig på konst riktigt?
Betala själv? OK, inga problem. Jag lägger ett kuvert med några tusenlappar här på bordet bredvid hundbajset. Simsalabim, tvättäkta konst!
Egendomsrätt. Ja, det där är knepigt. Du förstår, jag ägde den där tunnelbanevagnen. Jag är en av dom som finansierade den genom våra skatter. En av dom som är stolt, glad och tacksam över att kunna sitta i den där vagnen som tar mig till mitt jobb varje morgon.
Precis, den går att sanera. Precis som ditt hallbord.
Nej men är du bög! Så trevligt! Då kan vi ju skapa stor konst direkt här till desserten! En enkel tårta bara, och varsågod och skär (du kan få välja själv vilken bit du ska ta). Tycker du inte om det? Du ser, konst på högsta nivå!
* * *
Nä. Du gör det för enkelt för dig. Bara för att ett svar på en fråga är enkelt så betyder det ju inte att det är ett bra svar. Det där du säger är lätt som en plätt. Det kräver ingenting av dig, mer än modet att förstöra och förpesta för andra människor. Hur svårt är det på en skala? Hur nyskapande eller kreativt?
Det var bara du som kom på att göra det? Haha, skulle inte tro det, vet du. Det vimlar av människor som är mycket arga för allt möjligt, och fulla av kreativa idéer om vad man skulle ha lust att göra. Konsten, den Stora Konsten, är att göra ett vettigt urval vad gäller vilka impulser man ska omsätta i praktisk handling!
* * *
Konst. Om du är intresserad av konst kanske du också är intresserad av att dela tankar och erfarenheter kring konst? (Fast i så fall måste du ta en liten paus i monologen.) Jag är också konstnär, ser du. Kanske inte en Stooor Konstnär, som du, utan en liten liten konstnär, knappt större än en vanlig människa, men dock konstnär.
Är du kanske det allra minsta nyfiken på hur jag definierar konst? (Faktiskt så var det ju du som föreslog att vi skulle fråga varandra om det.) Om du vill, om du är nyfiken, om du har plats i ditt hjärta för mer än en, så kan jag berätta hur jag tänker.
Jag tänker att konst är Möte. I en bemärkelse är vi alla konstnärer, en del är bara mer än andra intresserade, begåvade eller engagerade i att skapa dessa Möten. Konst, det är när någon kan visa mig något av världen på ett sådant sätt att jag växer och berikas en smula. Jag kanske ser något nytt, eller något gammalt på ett nytt sätt, eller jag kanske plötsligt blir uppmärksam på skönheten i något alldeles banalt och välbekant. Konst sätter mig i kontakt med något, inom mig eller utanför, lockar fram ett leende, en ny tanke, en förundran, eller en önskan att ta en ny väg, att engagera mig. Konst förvandlar grå vardag till färger, toner, idéer, ande.
Visa mig din vackra själ. Visa mig vad som rör sig inom dig. Berätta, öppet, ärligt, uppriktigt. Se om vi kan känna igen oss i varandra, eller om vi kan visa varandra något alldeles nytt.
Du behöver inte slå sönder saker eller göra människor förbannade eller illa berörda för att vi ska se dig. Kom här och sätt dig, och dela med mig belägenheten att vara Människa.
Har du något KNY?
Hon heter Maria. Hon bor på demensboendet, jag träffar henne varje dag.
Varje dag möter hon mig vid dörren, håller fram handen och säger:
- Har du något KNY?
- Nej, tyvärr, svarar jag vänligt.
Hon går vidare. Från den ena till den andra går hon, med handen framsträckt:
- Har du något KNY?
- Nej, här finns inget KNY, svarar en kollega irriterat.
- KNY och KNA, skojar en annan kollega.
- Fråga Pelle, svarar en tredje.
- KNY, skrattar Pelle, vad är det?
Men Maria vet inte vad det är. Hon vet bara att hon måste ha det. Ju fler nekande svar hon får, desto mer växer hennes oro. Hon griper tag i människor, rösten darrar, ögonen brinner.
- Har du något KNY?
Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.
Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?
Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?
Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.
Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?
Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.
Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.
* * *
KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!
För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.
Vänner
(bilden kommer från humanityhealing.org.
Fotografen och personerna på bilden är för mig okända medmänniskor.)
Vänner.
Dessa änglar i mitt liv.
Dessa människor som gör att jag ändå orkar leva.
Du fanns där. Du rörde vid min själ. Du lät mig röra vid din.
Du lyssnade. Inte för att vinna någon fördel, utan för att du ville det. Ville låta dig beröras, ville se som det På Riktigt var.
Du ville mig väl. Du var där när det var alldeles alldeles nattsvart, när all kraft gick åt till att orka ett enda steg till. Och du var där när det var ljust och lätt, när själen dansade och jublade och skapade.
Att få vara vän. Att få känna värmen och kärleken flöda i mitt hjärta. Att få känna glädjen som väcks när jag ser dig. Att få göra något för dig som gör ditt liv lättare, vackrare, eller ibland bara lite mindre outhärdligt. Att få utöva och praktisera välvilja, uppleva hur den växer av att uttryckas, som en muskel som växer av träning.
Du lämnar kvar vackra bilder, som jag samlar i mitt inre fotoalbum.
När vi möts i korridoren, skiner upp när vi får syn på varandra, breder ut armarna och börjar gå mot varandra. Hur hela korridoren liksom lyser av den glädje vi känner när vi ser varandra.
När vi släpar bråte i vårsolen, den ena gamla plankan efter den andra, ryggarna värker, svetten rinner, högen växer, och så eldar vi, bränner det gamla, uttjänta, ger plats åt det nya, spirande – när jag hälsar på några veckor senare växer där gräs och blommor, och du har en hammock istället för de gamla plankorna.
När jag ringer och knappt kan prata för gråten som aldrig vill ta slut, och du lyssnar, du kommer till mig, du har med dig mat, du är bredvid mig, och jag anar plötsligt att livet kanske är möjligt ändå.
När jag ringer och vi bara skrattar tillsammans. Skrattar åt miraklet att få finnas i varandras liv, åt livet som inte är som det borde vara, åt märkvärdiga, kreativa lösningar på märkvärdiga, kreativitetsbefrämjande problem.
När vi sitter tillsammans på en solvarm klippa vid havet, lyssnar på vågskvalp och måsskrik, jag har tagit med kaffe och du har bakat en kaka, och allting är precis fulländat och jag håller på att sprängas av tacksamhet.
Och så vi som bara avstod från att göra illa fastän vi hade haft våra skäl. Som lämnade varandra ifred, fria att leva och låta leva. Vi som släppte och gick vidare, önskande varandra allt gott, bara inte just här.
Vi som bara möttes alldeles flyktigt, ett leende på posten, en dörr som hölls upp, några vänliga ord i trappen, ett ögonblick som blev förgyllt.
Vi som möttes i mitt arbete, vi som tillsammans kämpat för att göra duschen till en ljuvlighet, lunchen till en högtidsstund och blöjbytet värdigt. Vi som tillsammans suttit ner och låtit musiken omsluta oss, dra oss med sig och ge våra själar luft under vingarna.
Vi som samlades till fest, hjälptes åt med mat och praktiska arrangemang, satt ner tillsammans och tittade på hemsidan, såg, lyssnade, tog in, med intresse, nyfikenhet, tålamod.
Alla vi som är med och skapar livets dans, skapar verkligheten, här och nu.