0

Livsglädjen som livsuppgift

Posted by Jannika on 27 november 2012 in Skapande |

Just nu håller jag på och läser in mig på Evert Taube. Lär mig en massa sånger som jag tidigare bara känt igen, läser om hans liv, hans resor, hans tankar. Spännande! ”Till den läsare som finner det krångligt att följa ETs liv eller författarskap har jag inget tröstande att säga”, skriver Mikael Timm, författaren till den biografi på 600 sidor jag håller på med.

Här där jag sitter i mitt soffhörn avundas jag inte de personer som hade uppgiften att leva mycket nära Evert Taube. Men jag är oerhört tacksam att de gjorde det, och att han gick sin väg. Det mesta av det som skapas, skapas knappast för att det nu inte fanns något annat att syssla med, utan för att den som skapar drivs av en inre skaparkraft som bara Måste komma till uttryck.

Det som slår mig allra mest är i vilken grad Taube gjorde skönheten, livsglädjen och möjligheten att skapa till en uppgift och huvudsak i tillvaron. Hela tiden handlar det om det – han ser något, upplever något, och så klär han det i en dräkt av konstnärlighet (ord, bild, musik) som gör att det framstår som… Vackert. Spännande. Något att vara stolt över. Något man ser med goda ögon. Något man gärna tar till sig, gör till sitt.

Den poetiska distansen, brukar jag kalla det här i mitt eget liv. Möjligheten att backa undan ett tag från händelsernas ström, välja fokus, söka skönheten, komiken, ömheten, eller lärdomen, i det som sker. Hur också svåra upplevelser kan bli vackra när man klär dem i en dräkt av konstnärlighet. Hur den här poetiska distansen kan hjälpa oss att försonas också med det som är svårt.

Taube hade en sådan klar bild av vad hans konst (och han själv) var till för. Egentligen, vad själva verkligheten var till för: att bli till poesi. Att förädlas av den mänskliga anden till något som lyfter oss.

 

Han tog starkt avstånd från motsatsen till detta, var arg på ”modernare” poeter som gjorde en huvudsak av motsatsen, att grotta sig i det längsta, fulaste. I en av sina böcker (‘Mina damer och herrar’ 1919) skriver Taube en parodi på den sortens dikt, ”en exponent för pesten i hjärnorna” beskriver han den i ett brev till förlaget. Det är romanfiguren Svän Järtblad vars ”nya succé En vandrares sång till blommor under stjärnorna” lyder såhär:

Käringaset gav mig filen.
Lyser du måne,
gröna vidriga måne?
Filspånet föll,
järndagg!
/…/
Svarta blodfläck på
vidrigt smutsiga filten.
Visste du livet?
Aslukt,
väckte du sången?

 

Så kan man välja att se på verkligheten. Eller också kan man välja ett annat förhållningssätt. Det som vi känner från visorna.

 

Och vet ni, allesammans: Jag tycker Evert Taube har Väldigt Rätt! Det är vår mänskliga uppgift, andens uppgift, att söka det sköna, att sträva efter att lyfta oss. Att glädjas åt, njuta och tacka för allt det vi har fått.

Här lever vi i ett av världens rikaste, renaste, vackraste, rättvisaste, friaste länder – Låt oss Glädjas! Låt oss tona ner det här ständiga sysslandet med fel, fulhet, elände och smutsiga filtar, åtminstone för en stund. Låt oss tvätta våra filtar om vi måste, eller helt enkelt göra oss av med dem, låt oss göra plats för GLÄDJEN över allt det fantastiska vi har fått!

Etiketter:, , , , , , ,

Want to leave a note? Just fill in the form below.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Copyright © 2011-2018 Min blogg All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.2, from BuyNowShop.com.