0

Har du något KNY?

Posted by Jannika on 10 april 2012 in Alla inlägg, Demens |

Hon heter Maria. Hon bor på demensboendet, jag träffar henne varje dag.
Varje dag möter hon mig vid dörren, håller fram handen och säger:
- Har du något KNY?
- Nej, tyvärr, svarar jag vänligt.
Hon går vidare. Från den ena till den andra går hon, med handen framsträckt:
- Har du något KNY?
- Nej, här finns inget KNY, svarar en kollega irriterat.
- KNY och KNA, skojar en annan kollega.
- Fråga Pelle, svarar en tredje.
- KNY, skrattar Pelle, vad är det?
Men Maria vet inte vad det är. Hon vet bara att hon måste ha det. Ju fler nekande svar hon får, desto mer växer hennes oro. Hon griper tag i människor, rösten darrar, ögonen brinner.
- Har du något KNY?

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.

Etiketter:, , , , , , ,

Want to leave a note? Just fill in the form below.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Copyright © 2011-2018 Min blogg All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.2, from BuyNowShop.com.